Julen 2016!

Vi har fått en ny familjemedlem; Stina Carina! 

Stina kom till världen dagen för lucia - med en väldig fart dessutom! Ingela verkar vara som gjord att bära och föda barn och även denna gång gick det smärtfritt (ha-ha-ha...) Jimmy skötte sig också hörde jag, trots att stackarn var förkyld. Huga.

Ett fenomen som tycks uppstå varje gång en bebis föds i familjen är att alla blir som förälskade i den - man tänker och längtar efter någon annans barn varje dag :)

Nåja, jag tänker på och saknar mina andra syskonbarn mest hela tiden också, men när dom är sådär färska luktar de ju så otroligt gott. Och är så otroligt mjuka. Och låter så otroligt gulligt, livmodern drar ihop sig i kramper och brösten spänner (synd att de inte växer också!).

Fast Stina nu är knappa tre veckor så känns det som att hon alltid har bott med sin mamma och pappa och sina systrar i det röda huset i Älandsbro.

Morfar med sitt sjunde (!!!) barnbarn.

Mammommen (Heddas twist på "gammommen" - som
dessutom stämmer mycket bättre!) och Stina.

Ånej, hon gråter! I typ fem sekunder.

Min mammas arbetskamrat
har stickat den här fina mössan!
(Nej, hon har inte gulsot, bara jag
som inte orkade fippla till rätt färg
i efterhand...)

Och så min son! Så uppriktigt intresserad och kärvänlig
mot små bebisar. Den här pojken har sannerligen
ett hjärta av guld!

Juln spenderade vi som vanligt i Viksjö där det faktiskt hade kommit några centimeter snö! Till vår (mest min, antar jag) förtjusning kunde vi plocka fram sparken och åka ett par kilometer med barnen - jättehärligt! Med snö kommer ljus och med ljus mer energi till själen. Det känns som var och en går runt och suckar och stönar och gäspar denna vinter, inte så konstigt då det verkligen är kolsvart nästintill dygnet runt.

Det var superhjältar i huset hela helgen :)

Neavita i vinterskrud.

Glapojke!

Julklappsutdelning!

Tvåtusensexton går mot sitt slut.
Ännu ett år då vi fått vara friska. Det tänker jag på så ofta. Alla dessa barn i vår familj och de är tillsynes friska, öppna, nyfikna små varelser. Mina föräldrar (svärmor inräknad) är ännu unga i sinnet och lever sitt liv som sig bör. De är en stor del av vårt och barnens liv - det är inte alla förunnat faktiskt. De finns de familjemedlemmar som vi träffar för sällan och de som vi oroar oss för, de som slåss mot sjukdom och för en framtid. Men ingen tragedi har begravt oss i sorg, oron vi har är just bara en oro och iallafall ingen förtvivlan.

Vi vet fortfarande inte om vårt hus får stå kvar, men det är ingen katastrof, det löser sig på alla sätt och vis. Herregud, jag får gå till ett jätteroligt jobb, jag får krama och prata med mina barn, jag får vältra mig i hunderiet och jag får kärlek och uppskattning från min man! Jag önskar att världen vore en bättre plats för så många varelser och jag förstår inte varför den måste vara så orättvis, men det betyder inte att jag inte tänker njuta och vara tacksam för just det jag har fått mig tilldelat. 

Obans död tänker jag naturligtvis mycket på än. Folk säger ju ofta att de hör sina djur tassa omkring fast de är borta och det stämmer nog, även om jag inte märkt av något alls. Lite besviken över det är jag ju, med tanke på allt annat knasigt jag upplevt det här året, men han kommer väl när jag klarar av att hantera det helt enkelt. Hans död kommer nog alltid lämna en tagg i hjärtat, mer än bara saknad - det tar hårt på en att döma någon till att inte få leva längre. Han är bortskalad från våra fysiska liv nu, inget materiellt av honom finns kvar. När jag för några veckor sedan flyttade stamtavlan från tävlingspärmen till bokhyllan var det som att avsluta något och det gjorde jävligt ont faktiskt. 


Nyårslöftet för 2017 får väl bli att orka släpa med sig systemkameran oftare och uppdatera bloggen åtminstone en gång i månaden!

Oban 20100326-20160831

I mitten på augusti bröt Oban benet på tre ställen och trots operation och vad jag trodde var en hyfsat god prognos visade återbesöket på att ingenting såg ut som det skulle. Han fick somna in och vi tog med honom hem till Viksjö där han får vila på min systers gård. Det var helt klart en av de allra jobbigaste dagarna i mitt liv och jag kan fortfarande inte tänka länge på honom utan att tårarna bränner och halsen svider. Det är så orättvist att en sådan otroligt vänlig själ ska behöva lämna jordelivet när det finns så många onda där ute som får fortsätta sprida sina otäckheter! 

Vi var inte den bästa kombinationen jag och Oban och jag gjorde honom inte rättvisa alls, men jag försökte ge honom ett rikt liv och mycket kärlek och visa att jag uppskattade honom enormt - även om det såhär efteråt inte känns som att jag visade det tillräckligt ofta. Han lärde mig otroligt mycket om hunderiet och framförallt om mig själv, det kommer jag vara honom evigt tacksam för. Jag skulle kunna skriva hur många rader som helst om honom såklart, men jag antar att jag i hela mitt liv kommer komma ihåg honom precis som han var med mina egna minnen. 

Jag kommer inte skaffa en till hund, som några nu frågat. Jura fyller alla behov just nu, hon är otroligt lättsam i vardagen och ett krutpaket på träningen så jag kommer ge henne all fokus tills den dagen jag känner längtan efter en till och om det i så fall finns ork. 
Efter Obans död känner jag hur jävulskt trött jag är, som om all luft gick ur mig och det inte finns någon backup. Det som jag annars längtat efter är inte så översvallande roligt längre, allt är bara en rak linje - det är varken dalar eller toppar. Det är inte det att jag sörjer honom och inte kan glädjas, det är att det inte funnits någon ork på så länge och nu har knoppen fattat det... Det behövdes en chock bara, en snyting av universum.
Tack och lov behövs det bara en natt oftast för att "restarta", jag laddar tydligen väldigt effektivt även om jag har haft drömmar som lämnar en olustig känsla i kroppen. Och att ha världens mest fantastiska man vid min sida gör ju sitt till! Barnen har också en förmåga att suga ur mig all ork så jag inte vet om jag kommer förmå mina lemmar att ta mig ur position, men det räcker med att de kramar mig eller viskar något eller skrattar så de kiknar medan de leker med varandra så åker stapeln upp tio nivåer igen.

Livet är skört och det är tydligen det som gör det vackert. Oban fattas mig och kommer förmodligen göra det ett bra tag framöver. För många var han bara en hund, men för mig var han en vän, en ledsagare och ett ankare.

Slut på semestern!

Imorgon börjar "allvaret" igen, med stressiga mornar och övertrötta eftermiddagar. Jag älskar hösten och ser fram emot den, men gruvar mig otroligt för den efterföljande vintern med översnöad bil och all packning man måste dra mellan hemmet och dagis. Och att köra bil i slasket, huvva!

Hösten bör också komma med besked om vi får om kvar i huset eller inte. Jag börjar känna mer och mer sorg över att det kanske ska jämnas med marken då jag under den här sommaren har börjat uppskatta det på ett annat sätt. Nu ser jag inte längre bara allt slit och jobb det är utan inser att jag faktiskt kommer ha mer tid för trädgårdspåtning och husdjursskötsel ju äldre och mer självgående barnen blir. Att flytta in i ett nytt hus och måsta lära sig alla nya skötselrutiner kring det skrämmer mig.

Jaja, det är ingen idé att grubbla innan vi har ett beslut iallafall.

I veckan var vi i Viksjö och gick
ner en sväng till badstranden som
nog är den trevligaste inom kommunen!

Nöjesfältet Neavita!

Offan är så rolig!

Cooling!

Oban och Rock fick svalka sig i ån.

Idag söndag är det väl att fokusera på att samla ihop de kläder barnen behöver för sina timmar på dagis och liksom förbereda sig mentalt för första arbetsveckan. Jag ser iallafall väldigt mycket fram emot att kliva innanför dörren på jobbet imorgon!!