I brist på annat ...

Fotot kommer från nätet nånstans ...

HERREGUD! 
Jag har då aldrig varit med om maken så dåligt det är med uppdatering nuförtiden, skämmes! Och inte har kameran fått vara med överhuvudtaget, men det är ju så förbaskat grått och mörkt och tråkigt hela tiden så man tappar lix lusten.
Jag borde plocka fram den i detta nu och föreviga Tia som ligger i sin bädd och snarkar som ett dussin karlar, med läppen hängandes över kanten och flimrande ögonvitor. Det gör en gott iallafall och höra dem sova så djupt! Vi har haft en fullspäckad kväll med långpromenad i snöyran med Linnea och hennes flock. De har fått träna lite trix i vår iver att brainstorma hur man tränar fram olika moment bäst, som att halta och skaka på sig. Riktigt flitiga har vi varit och både jag och Linnea har ganska klara bilder av hur våra program ska se ut! Jag känner mig riktigt taggad och det ska bli så roligt att få träna kvalité till en tävling för en gångs skull! :D
Jag skulle så gärna vilja starta med Oban i februari också, men just nu ligger fokus så hårt på LUGN att det nästan inte går att komma någonstans i träningen överhuvudtaget. Jag vet att somliga inte tycker att det jag kallar "problem" är ett problem överhuvudtaget, men det är ju olika för alla. Jag har några saker som jag vill ska fungera till hundra procent och när jag tänker efter är det saker jag kallar vardagslydnad :) Om jag inte ens klarar en lydnadsetta är det skit det samma, huvudsaken jag har en hund som jag kan ha med till mina vänner och familj utan att de eller jag känner oro/avsky för hela situationen (typ skäller stup i kvarten, pinkar inne, river ner grejor, hetsar/kan ej koppla av...) 
Just nu har jag en kelpiepojke som beter sig som en hetsschäfer på grund av mina förvirrande krav så nu kör jag The Toini-väg: KONSEKVENS och en tumme i ögat hela tiden ;)
En av de saker jag är jääävligt stolt över då det gäller Oban Broberg är att han pinkar högst två gånger på en promenad! Jag bestämde mig redan innan Tia kom att mina hundar aldrig skulle få ovanan (ja, det är en ovana anser jag) att markera och ingen av dem gör det, än iallafall. Man vet ju aldrig om svartingen tänker börja men isåfall är jag där med onda ögat! Kanske är han lite för ung ännu men han har ju varit så tidig med allt annat och jag vet redan flera stycken pissnissar -både tikar och hannar- i hans ålder. Och kom faan inte med "hundar gör så" för det är hat-kommentaren den här veckan tror jag! (Va? Vaddå hormonstinn?) I mina ögon är det en dålig bortförklaring att säga så. Säg hellre "nä, fan jag skiter i om hunden skäller i rastgården hela dagen, det stör mig inte" eller "men han får väl pinka så mycket han vill så länge det inte är på folk" eller what ever... 


För övrigt så hinner jag inte med mig själv, att närvara liksom.
Jag fick ett sådant underbart sms från en väninna som också är i ett välsignat tillstånd där det stod: "Fyfaan, jag är så jävla gravid-blåst! Jag blir tokig på mig själv, folk måste ju tro att jag är trög i huvudet!"
Jag skrattade så jag trodde jag skulle kissa på mig, precis så känner jag mig också! KORKAD. Jag har dessutom glömt att bilen skulle vara på Bilprovningen i fredags och att jag har en tandläkartid ... Och sånt händer inte mig annars. Ventilerade detta med en arbetskamrat som har en dotter på sex år och hon skrattade minsann igenkännande. För jag trodde i min enfald att det var sådana där puttenuttmammor som blev så disträ - ni vet såna som går och fantiserar om sin bejbi hela dagarna. Men tydligen så är det faktiskt hormoner som gör det (också). Så det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig - jag har en korkadstämpel i pannan. Tjock och blåst - precis vad Niklas alltid önskat sig. 
Jag får därför ha en backup nu, en detaljerad todolista. Där trängs sådana saker som SVARA PÅ SMS! Jag jobbar alltså på det, alla ni som väntar ;) 
Arbetsnamnet på den lille under bulan är Parasiten, gölligt va?


Nej, men se klockan är halv tolv! Jag ska alltså upp och jobba om få seeee ...  sex timmar. 
G'NATT!