...

Vardagen:
Jag tänkte att jag skulle försöka hoppa dagens andra chokladbit och äta en vaniljpannacotta som blev över från igår istället - men det ville sig inte. Från att ha varit måttligt förtjust i choklad några månader har det gått över till ett craving ... Läste någonstans att mörk choklad inte är bra för fostret så det måste bli vanlig smaskig mjölkchoklad!
Imorgon - gott folk - jobbar jag officiellt min sista dag :) På måndag har jag tagit ut semester en vecka och nästa måndag går jag på havandeskapspenning. Tjoho! Ska inte sticka under stol med att det ska bli himmelskt skönt och jag ska ladda som bara den så jag är frisk och stark och redo att leverera vår onge till världen!


Rackorna:
Jag brukar likna Oban vid en alkis - ena dagen är han underbar och nästa känns det som om jag vill låsa in honom i garaget och gömma nyckeln :)
Oftast tar man ett steg framåt och femton bakåt - men det är ju inte klokt vad mycket man lär sig på det! 
Vi saknar Maja iallafall, tanten som höll igång värre än dessa två tillsammans. Jag tyckte hon platsade bra i vårt gäng och det var vemodigt att lämna tillbaka henne. Stackars Titti som fick tillbaka en hund med bitsår i huvudet och en avskavd trampdyna... Det är bra hundvakt det! :)


Graviditeten:
Jag brukar ju läsa min kloka kompis blogg och eftersom hon också är gravid så lägger hon ut massor av bra tips och länkar gällande graviditet och förlossning... Det senaste jag var tvungen att läsa mer om var dyktekniken, vilket jag funderat mycket kring innan jag ens visste vad det var. Ja, inte exakt samma kanske, men jag tror mycket på det här med att "dyka ner i saker", omfamna och acceptera det liksom, istället för att fly... Då pratar jag om nonsens också - som att ignorera en förkylning tills det inte går, då är det lika bra att bara ge efter och ge fullt ut för att läka... Eller istället för att sätta skygglappar på så dyker jag ner i mitt problem med min hund och mig själv, accepterar att mitt tankesätt är fel och försöker lära mig av det. Eller då den som står mig närmast av alla människor i hela världen upptäcker att han är svagare än han trodde och det ruckar hela vår tillvaro och vårt gemensamma liv - då dyker jag ner i det, omfamnar det och försöker vara ödmjuk inför det ...
Jag har aldrig fött barn förut och kanske andas ytligt, skriker och vänder ut och in på mig själv under förlossningen, men man måste ju ha en vision om hur man ska ta sig igenom det, eller hur? :D