Sidor

torsdag 29 september 2011

Vilken värme idag! 
Jag hade väl tänkt att jag skulle köra en ruta med Tia inför tävlingen ikväll men vi hoppade det och tog en härlig promenad istället! Jag hoppas vi lyckas knipa ett sista förstapris så vi kan kliva upp i trean, men man vet aldrig :) 
Igår träffades jag, Malin och Therese på Sundsvall för att träna och Oban kändes så himla fin, jag är så stolt över hans framsteg, han har en sådan underbar energi när han vill jobba! Tyvärr blev Amos grinig så jag hann inte träna Tia eller se hur det gick för de andra tjejerna. Men man får vara glad för det lilla :) Nu skulle vi verkligen behöva få igång freestylen här uppe i mellannorrland igen, det är ju skamligt vad den har svalnat. Ibland blir jag så urbota less på att vi ligger så jäkla mycket efter här uppe! Bruks eller lydnad har man att välja mellan, och isåfall med gamla uttjatade metoder. Inge skam i "gamla" metoder för de fungerar ju uppenbarligen, men det finns ju inget annat att välja på heller som sagt... Agilityn har femton år senare än i södern  fått rötter här men då är det bara EN klubb som har EN nybörjarkurs (trots att den blev full över en dag). Men vill man ha förändring får man kanske se till att det händer själv, istället för att bara klaga? ;)





Amos har börjat greppa efter saker nu med sina knubbiga små fingrar. Han är alldeles hjärtslitande gullig i all sin koncentration och jag kan inte stirra mig mätt på honom. Tänk vad fantastiskt att vi fick ett sådant välskapt barn! Allt på honom är så perfekt, allt från trollpennshåret till de biffiga underarmarna (som Niklas påstår sig ha fått av all svärdträning i aikidon - men nu förstår vi ju att det är ärftligt ;) ) och plirande ögon som skiftar i grått, grönt och brunt. Nu på kvällarna när han är så där lagomt trött så pillar han en försiktigt i ansiktet och knorrar och visslar som en liten undulat mellan de tandlösa leendena. Jag är så glad att min syster sa att "varje ny tid är speciell" med ens barn, för jag blir så sorgsen när jag tänker att just den här tiden kommer ju aldrig komma igen! Men nästa vecka är vi kanske så upptagen av att han kan föra sakerna han lärt sig greppa till munnen? :)





Tuva ville visst tillbringa resten av
dagen i hallen. Fy fan, det luktade
precis lika illa som det ser ut att göra! :)
Men hellre en lycklig skitig hund än en
olycklig ren ... Hah.

 

Är det någon som tvekar på att Amos är en pojke? Även om jag skulle sätta på honom en rosa klänning kan man inte missta honom för jänta tycker jag! Jag är ju en sån där gammalmodig jävel som älskar att skilja på pojkar och flickor "klädesmässigt". Jag gillar mest naturfärger som beige, brunt, svart och grått och så vidare och det kan väl kallas neutralt. Men det är också roligt att klä Amos i tuffa jeansliknande braxer eller kanske något med hängslen eller en tröja med traktorer... Jag skulle aldrig sätta på honom en rosa spetsblus :) Både min äldre syster och Niklas bror och några av våra vänner är mycket noga med att inte dela in sina barn i manligt och kvinnligt, men just nu är mitt barn så försvarslös att det är bara nu jag kan bestämma vad han "vill" ha på sig :D Vill han ha pumps när han är stor nog att bestämma själv är det hans ensak och då ska inte lilla mamma lägga sig i. Han kommer inte heller få ha långt hår så länge han bor hemma, huga!

Idag blir det mormors oreganokyckling till middag!
Mums!

Lortiga hundar får ligga i hallen.


Nu får Niklas komma hem snart, jag är jättehungrig!
Och jag måste äta innan jag blir nervös. GAAH.

2 kommentarer:

Storasyster sa...

Å vad glad jag är över att jag inte har en Golden Retriever! ;)

Förresten tror jag att Amos skulle vara lika söt i rosa spetsblus - allt klär en skönhet vet du väl!

Anonym sa...

Fo ja si pajken ti'n rosa spetsblus skû ni fo höre på andra tongånger, de törs ja lûva!
Sköt om I å klä i vettet!
TippelMorfarn ell kvadruttel kanske, håcken f..n vet!