... eller jo, det är det ju, fast jag fyller tjugoåtta år ung!
Amos är inte på topp, han har rosslig hosta och det tär på allmäntillståndet på en sådan liten kropp. Imorgon ska vi vara hemma från dagis och kurera oss ordentligt med kuckelimuckmedusin och varma tofflor. Nu är det en sån där period igen då jag kanske måste stanna upp och ta det lite piano, allt går så fort och det ska hinnas med så mycket att jag glömmer bort hälften!
Jag har hunnit med en lång men blåsig promenad imorse innan jobbet. Oban som är lite understimulerad sprang som en vettvilling fram och tillbaka och tjöt av glädje, det gör extra gott i hjärtat att se att han fortfarande ligger utslagen i soffan :)
 |
| Amos i centrum och han gillar det :) |
 |
| Morfars telefon är så spännande! |
 |
| Cash håller för ögonen när han sover, alldeles för ljust i rummet. Gulle! |
 |
| Hela barnaskaran på brukshundklubben i tisdags när vi hade möte :) |
 |
| Vackraste lilla Ellen! |
 |
| När vi kom hem skåpåt vi litegrann :) |
1 kommentar:
Du har mest troligt den där ärftliga genen i ditt blod du med. Nu vet vi vad som händer om man göder den med stress, mycket göra och jag hinner inte med! I en sjuksäng får allt plötsligt en helt annan dimension och världen snurrar sin gilla gång fast jag ligger och tittar i taket. Ja, Gumman skruva ner tempot och ta vara på var dag, särskilt nu då Amos är liten. Den tiden går så fort. Kommer heller aldrig åter. Så lev och njut, du såg vad mor och jag njöt nu då ni var hemma.
Kramar och snor pussar från Mommen och Offan!
Skicka en kommentar