Förbaskade värme ...

När jag äntligen hade kunnat börja njuta av kylslagna höstkvällar med toppluva, råa trägolv på morgonen och dagg i gräset fram till lunch så kommer värmen och slår ner igen! Nu får det väl vara nog, blää. September menas höst - basta!

Livet har sin gilla gång som det så fint heter. Vi har kommit igång med jobb och dagis, mindre tid för långa frukostar på trätrallen men det tar vi igen på helgmornarna i soffan bland filtar och kuddar. Amos växer både på längden och som individ, helt otroligt vad förståndiga och vetgiriga de är, tvååringarna :)

Han har äntligen passerat en liten trots-eller-nåt-liknande-period och är nu helt underbar, både jag och Niklas är alldeles betagen av honom! Han är vår absolut största förälskelse och för att låta helt hysteriskt känslodrypande: jag kommer alltid vara så tacksam Niklas att han skänkt mig en sådan gåva som ett barn! 

Jag försöker njuta och suga ur allt jag kan ur den här tiden nu, bunkra minnen som hans pluttelilla hand på kinden då han frågar om man är ledsen, eller bilden av honom sittande med foten vid ansiktet (och inte tvärtom!) och pilla ludd från strumporna eller då han lägger huvudet på sned och säger "Amos mä?" när man ska ut genom dörren... Ja, jag kan fortsätta i evinnerlighet!

Prinsen!

Helene hjälpte mig att ta undan lite sommarmöbler
från altanen och helt plötsligt hade Amos tagit på
sig handskarna jag tagit ut till henne och skulle hjälpa
till som vanligt :)

En av typ tio brandbilar vi har
här hemma nu :)

Ja, jag ägnar penntrollet i magen rätt mycket tankar och energi också. Nu har vi gått halva tiden och det är liksom det roligaste kvar va? Nä, det kan jag väl inte påstå att jag ser fram emot, det var ju som sagt inte riktigt lika lättsamt den här gången. Jag gruvar mig för att bli större och få ondare i ryggen, tjocka ben och värre halsbränna...

Men eftersom den förra förlossningen inte gick som smort så kommer säkert den här göra det, visst? Det har varit en del frågetecken som blev några till efter vi varit på läkarbesök (precis som det ska vara ällä?) men nu tar vi det som det kommer och hoppas på en stark morsa och om det ändå inte funkar så hoppas jag på kunnig och närvarande personal... 

Förra gången längtade jag oerhört efter själva förlossningen - det kändes som om vi skulle få gå på en jättefin fest! Den här gången känner jag mig lite likgiltig och längtar mer tills jag har mitt levande, friska barn i famnen och vi kan diskutera om han liknar Amos eller någon av oss eller whatever... Bara han kommer ut hel och fin (gärna jag också men det är inte lika nödvändigt i slutändan (haha)). 

Just nu i vecka tjugoett är barnet ca 16 cm långt och väger knappa 420 gram och den kan minsann sparka omkring hur den vill där inne! Jag kan vakna på natten av det eller bli otroligt distraherad om jag kör bil eller sitter på huk, då känns det verkligen som att han protesterar mot något... :)

Ja, tack och lov ser jag faktiskt fräschare
ut än jag känner mig! :)

Oban och jag har tävlat färdigt för denna säsong! Kanske, kanske att det blir en och annan rallylydnadstävling under hösten - men vi ska fokusera mest på den nya fyrfota familjemedlemmen och bygga oss en fin flocksammanhållning. Jag är nöjd med vårt tävlingsår i det stora hela - vi har utvecklats som jag ville även om jag har massor kvar att lära. Tack och lov att skithunden ännu är så ung så jag har många år på mig att göra mina misstag ;) Fortsättning blir debut i lydnadsklass 3 och några uppklassningar i rallyn, jag hoppas också på att lyckas åtminstone starta i freestylen och sedan såklart klara en spårapell :) Tur att stackars lakritsvargen ska få avlösning i framtiden, även om det är himla långt dit :(

Även i familjen Rasu/Molander/Rhenberg 
har det utökats i flocken; Tyra

Mobilbilder från vår vardag: