Tänk att tre år har gått sedan vi såg ett svullet blått ansikte ovanför det där blekgröna landstingsskynket. Utanför Sundsvalls sjukhus och vår spännande kamp härjade stormen och stadens gator sas vara översvämmade...
Amos föddes en söndag och just söndagsbarn sägs ju vara speciella, precis som fredags, måndags... och såvidare ;-)
Han är omtänksam, Karl Amos Ludvig. Tycker det är viktigt att dela med sig, även om det ibland är så jobbigt att göra det. Han är en nyfiken och vetgirig men ganska känslig kille och måste få tid att förbereda sig. Jag hoppas att vi som föräldrar lyckas lyfta honom och hjälpa honom välja rätt i livet och jag hoppas att vi är starka och kan stötta honom då han ibland väljer fel. Jag önskar vi kan förvalta denna fantastiska lilla varelse och får se honom bli den vuxna Amos; partnern, busschauffören, backpackern, hemmapappan, politikern, skidåkaren eller vad han nu vill bli och göra!
Min största rädsla är att han inte kan eller vet hur han ska vara sann mot sig själv och min största lycka är att dessa tre år har varit de viktigaste i mitt liv - och att jag får vara hans mamma i resten av det ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar