Livet e´gött!

Nu är vi tillbaka i Maland, jag, Amos och hundarna. Fyra dagar har vi spenderat i Viksjö och vi ska tillbaks på fredag. Tyvärr jobbar jag i helgen och funderar lite fram och tillbaka på hur jag ska göra... Amos ska vara med mormor och morfar medan jag jobbar lördag och söndag, men ska jag köra fram och tillbaka eller ska jag sitta här i min ensamhet på lördageftermiddag? :o 

Vi har sovit så gott och myst så mycket
dessa dagar!

Och fått mycket kvalitétstid med varandra! Både Amos
och hans morföräldrar, jag och Amos, jag och mor-
föräldrarna, jag och min syster... 

Amos har bara på några dagar lärt sig att äta alldeles själv
och det är verkligen inga småportioner han får i sig!
Tur man har städhjälp för kladdigt blir det :)

Vädret har väl varit lite si och så men
med tre aktiva hundar i familjen
måste ju promenader ske ändå!

Tur att morfar kan kramas och bära nu (kan och kan? Han
lyssnar ju inte på en ändå ;)

Mamma och pappas granne Sven är som en i
familjen och vi tvingade honom att stanna på
middag igår tisdag...

En middag som alla hade ett finger med i! :)

Nästan alla - en del hade viktigare saker för sig
(som dom sett stora kusinen göra :)

Mormor hon jobbade och trots att de höll ut
så länge för att få träffa henne vann John Blund :)

Vår duktiga Junie tar mycket väl hand om
sin lille kusin och lär honom vett och ettikett
och lite småbus!

Kisse han ska ju naturligtvis med på promenaden för
att se till att hundarna sköter sig - men på behörigt
(och behövligt) avstånd.

Kossorna har fått en friare (längst till höger) och
ser nöjda ut!

Oban var naturligtvis in till dem (kossorna) och bjöd upp till dans med krumsprång och några retsamma buffar på mularna - han är så otroligt vänlig den där själen. Helt orädd men väldigt respektfull hälsade han på syrrans hästar också och de muttrade uppskattande och lät honom till och med nosa dem i öronen!! Tia håller sig långt ifrån vad kroppskontakt heter som vanligt. 

Nu är det tyst och sovtajm i huset. Jag och Amos var hos "gammelmoster" Karin och fikade födelsedagsgott i eftermiddags och redan då började huvudvärken krypa på (kanske för mycket god mat, goda ostar och vin?). Ibland kan man ju ignonera den, lirka med axlarna, knåda lite och så går det över. Men den här gången sprack det! Bar över en dyngtrött pojke från bilen till sängen och svalde tabletter i all hast innan jag slocknade på soffan. Efter alldeles för kort tid vaknade han på strålande humör och krävde uppmärksamhet  och jag höll i några få minuter innan jag darrig och fruktansvärt illamående satt lutad över toastolen med Oban oroligt vid fötterna och Amos rotandes i badrumsskåpet. Usch! Bära eller brista tänkte jag när jag svalde några förhatliga piller till och sneglade mot grannarnas köksfönster som lyste varmt och inbjudande, kanske de kunde förbarma sig över pojken medan jag försvann från omvärlden under täcket någon timme? Men medan Amos klättrade, tövlade och studsade på Oban satt jag rätt upp och ner i soffan och svalde och pustade och svalde och faktiskt så bedarrade stormen och jag kunde få mig till att göra middag till det stackars utsvultna barnet ;) Nu är jag bara dimmig, stel och smått illamående och oerhört glad över att vi har så fina grannar som sms:ar och erbjuder sig att åka och handla, samt över kära vänner som gormar på en för att man inte ber om hjälp! Hjärta!

Nu ska jag sovbona i gästrummet där Amos redan snusar gott. Att sova i varsitt rum på övervåningen lockar föga när man delat säng med katt, syster, son och systerdotter :) Därför sover vi i gästrummet allesammans inatt!