Pappan har åkt iväg på jobb till och med söndag så jag och pojkarna huserar hos mina föräldrar med allt vårt pick och pack och två hundar :) I Maland står ett hus fullt med råttfällor, hoppas vi tagit en del när vi kommer hem på söndag. Vill helst inte ha dit Anticimex och inte heller behöva skaffa katt, det blir så besvärligt så fort vi ska åka bort och vi är ju borta ganska många veckor per år och mer lär det bli ju större ungarna blir.
Efter mardrömshelgen i Västerås är nu Henning återigen sitt glada oemotståndliga jag igen. Från att skrika och gråta i stort sett hela dagarna till att skratta och sprattla igen (och föräldrarna inser att de levt som i ett vakuum :)) Jag hoppas verkligen att detta kolikliknande han haft till och från sedan han föddes håller på att försvinna för gott, det sliter ju hjärtat ur kroppen på en varje gång. Jag kan inte ens föreställa mig hur ensamstående föräldrar klarar med "riktiga" kolikbarn... Man måste ju bli på snudden till sinnessjuk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar