tokigangel

Henning har passerat tremånadersstrecket och börjar kännas mer som ett litet barn än ett spädbarn. Han kan hålla upp huvudet och följer en lätt med blicken om man går förbi där han ligger eller sitter. Han har börjat föra sina knutna små nävar mot föremål man håller fram och ibland lyckas han greppa tag i något, oftast är det min kind eller en hårtest :) Han är inte lika nöjd med att vara kvar på samma ställe i någon längre tid utan vill gärna sitta upp och bli buren på, precis tvärt emot hur Amos var som bebis. Sovstunderna har komprimerats och jag skulle vilja säga att ätstunderna inte är lika täta, men det är de visst :) Han vägrar fortfarande få i sig föda på annat sätt än från mig och ibland känner jag mig så frustrerad över det att jag gråter, men jag försöker tänka att det är en så kort tid i mitt och hans liv han är så beroende av mig. Men jag sticker inte alls under stol med att jag längtar oerhört efter den dagen jag kan lämna honom i någon annans lika kärleksfulla vård och vara hemifrån så länge jag behagar, utan att behöva hålla koll på klocka och telefon som en besatt hela tiden.

Amos är fortfarande en helt fantastisk storebror och jag hoppas han fortsätter känna så som han gör nu - resten av sitt liv. Den enda avundsjuka jag märkt var när pappan kom hem från jobbet och Amos hoppade jämfota av iver att de skulle gå upp på hans rum och leka - något de brukar göra innan middagen. Han sa då "lillebror stannar nere", för han har ju lärt sig vid det här laget att när lillebror blir grinig då måste han tas om hand och leken måste avbrytas. Annars är han nästan alltid i Hennings närhet; busar med honom, försöker trösta då han gråter eller bara sitter nära för att det är mysigt. Särskilt på morgonen vill han sitta under samma filt som mig och Henning medan jag ammar med fötterna inkilade under mina vader och huvudet mot min arm. Gullungen!

 

Han har såklart ett helt annat behov idag, vår snart-treåring. Han är inte lika nöjd över att pyssla själv utan frågar om vi ska åka någonstans eller kanske någon ska komma på fika? Som tur är finns det massor av fina ungar i hans ålder vi kan umgås med!

Amos och min arbetskamrats dotter Thilde
2 år, hoppar från soffkanten.

Och så har vi ju såklart världens bästa familj som vi träffar titt som tätt! Senast var nu i påsk bjöd de på grillad kalvfilé, så jävla gott rent ut sagt! Bonus att syrran hade gjort en ljuvlig cheescake till dessert. Ungarna fick gå på påskäggsjakt och de vuxna fick må gott i varandras sällskap.

Har man ingen att leka med så kan man alltid ligga och ta det lugnt i soffan ett tag och lyssna på visor på mammas telefon...