Idag har vi varit oförskämt länge hos Tina & Kenneth igen och tränat och tränat och tränat. Tia var supertaggad snudd på malleknäpp och jobbade lite för godis och jobbade allt för kaninskinnet (eller vad det var, påminde om en ullig, gullig, avlång liten kaninunge som våra hundar begravde gaddarna i och drooooog). Vi körde programmet och kom väl en liten, liten bit längre än förra gången. Och i slutet då allvaret gick över i slarv hämtade jag kaninskinnet igen och släppte loss. Då insåg jag en sak! Jag kom plötsligt ihåg vad jag ville ha då jag skaffade hund och hur relationen mellan mig och chokladsaten faktiskt varit för inte allt för länge sedan. Jag insåg hur jävulskt (ursäkta) dåligt språket mellan oss varit på sistone och hur dålig jag varit på att bara gå på kroppssråk, blickar och energier, eller vad man vill kalla det. Hur länge sedan är det jag kommunicerade med henne annat än med kommandon? Och det enda "leken" vi haft är ju belöning vid inlärning! Inte konstigt att vi tappat leken ute och hon bara går efter Leia. Det känns iallafall lite bättre i maggropen då jag tänker på att det gick ganska fort att återuppta kommunikationen inomhus iallafall och att jag faktiskt insett detta innan det är för sent :) Jag skaffade inte hund för att tävla och visa upp mig, hon var ju tänkt att vara lika mycket familjemedlem som oss andra. Många gånger har jag märkt att en del människor och deras hundar inte kan leka med varandra och faktiskt hängt upp mig på det där. Somliga har aldrig brottats eller bitits eller rullat runt på golvet med sina hundar! Inget fel med det, alla har ju hund på SITT sätt, men att kasta en pinne eller en boll eller stå och kolla på räcker inte för mig alla gånger.
Inte för att jag funderar på att lägga ner träningen heller, aldrig, vi gillar den ju lika mycket båda två. Men att lägga ner mer tid på Tia som hon är. Husse gör redan det, så har det varit hela tiden, det är bara jag som under tiden som gått kommit in i ett spår AKTIVERING, MOTION, HUVUDBRY etc, för att hon ska må bra och ha ett bra liv. Synd att den där viktiga delen liksom kom bort i alltihopa.

Aaargh!

Jag blir vansinnig.
Skulle vilja vrida nacken av personen som påstår sig älska och sedan utsätter henne för det hon fruktar mest.

Sagan om den svartsjuka lilla brunråttan ...

Man sover med ett öga öppet om man lyckats sno åt sig Leias grisöra oxå. Och SNO verkar vara Tias nya motto för jag klev nyss på en halväten geggig godis... Hmmmmm. Aldrig har vi haft problem med detta förut men nu blir Finas pennor söndertuggade (och bläckar ner hela hennes beiga soffa *!¤%/#!%) och papperslappar blir till papiermaché, även ett sånt där kort till kameran med plasthölje åt hon sönder häromkvällen. I say what? Aktiverade blir de ju minsann så det är inte problemet.

HAHAHAAAAAAAAA. Stackars lilla hund! Reste mig precis för att höja på TV:n och ser en fläck i soffan. Och en i ändan på morgonrocken. Och det är ingen lingonvecka.
Så jag har tappat ur godisen ur skålen och sedan SATT mig på den och själv värmt upp den med kroppsvärmen.
Det var ju... pinsamt.

Fantastiska bad, fjortisfylla, familjemiddag & fina vänner ...

Allt detta på en helg dessutom!
Strålande sol på lördagen då jag och mina söta arbetskamrater packade ryggsäckarna med badkläder och O'Boy med Mintu (!) och stövlade upp mot Södra Berget för en eftermiddag på spa't. Redan i korsningen där vid gränsgatan kände jag att promenader utan hund inte är min grej, men jag får vara glad åt att jag hade utomordentligt sällskap och rasten var inte allt för långt borta. Dötrötta och lelösa fick vi iallafall skjuts tillbaka hem till Ullis där vi åt en sen men välbehövlig middag. Melodifestivalen är tydligen helig hemma hos min boss så där bänkade vi oss :)
Så, det låter väl mysigt? Det kunde ha fortsatt vara en trevlig kväll om inte min vinflaska hade tagit slut så fort. Och vart allt hamnat, det var såklart i huvudet, märkte jag när jag skulle resa mig upp. PANG! Från sofistikerad (nåja) till aspackad på två röda. Hängde med toastolen och badrumsmattan ett tag, öppnade dörren när Ullis oroligt men smått roat undrade hur det var fatt. "Jooomenjagärvischtlitefull" andades jag rakt i hennes ansikte, stackars människan. Några djupdykningar till och nämen nu var jag visst riktigt pigg. Gjorde några moves på vardagsrumsgolvet, undvek vinglaset, hade riktigt skoj. Så kom andra vågen och ute på trappan avgjorde jag att kvällen var slut. Hur jävla dålig kontroll jag än hade över kroppen så kom jag hem, med överfallslarmet i handen högt upp i luften så löst folk skulle se redan innan att de inte hade något att hämta. Och hink med en skvätt vatten bredvid sängen kunde jag minsann också få till. Och oj vilka utläggningar jag hade med mig själv på vägen hem, riktigt universitetssmart kände jag mig. Sen garvade jag mig dubbelvikt då jag insåg att jag inte ens kan behärska spriten, som man säger. Nåja, jag ska ju aldrig dricka mer så det problemet är ju ur världen nu...
Att må som en vandrande död på söndagen då hela klanen Genberg, som Fam säger, kom på söndagsmiddag kändes helt OK. Det var kanske ingen gourmetmiddag men vi fick iallafall träffas allihopa och kela med jordens vackraste bebis <3 Även svärmor & Fina var med så man kan säga att det var en av de bästaste stunder.

The helg is over.

Söndagkväll. Bloggar. Snöstormspromenad. Trötta hundar. Kramig sambo. Gott te.
Imorgon är jag ledig, min jobbhelg är över. Det betyder alltså att det är två lediga helger till nästa, det känns bra i maggropen. Huvudvärken har ju naturligtvis varit mig trogen alla dessa timmar jag tillbringat bland skrikande barn och deras gormande föräldrar. Inga tabletter i världen hjälper såklart just då. Inte lättar den heller då vuxna människor betalar in sina barn och sedan lämnar dem där, vilket är förbjudet såklart. Och sen, VARFÖR vill man så gärna slippa undan dem? Dagens ungar går på dagis och skola så många timmar per dag och när de väl är ledig tillsammans så vill folk lämna bort dem?! Varför inte ta tillfället i akt och kräla omkring där tillsammans med dem och verkligen lära känna den varelse man satt till världen. Jag förstår inte varför folk absolut ska ha barn som de sedan knappt vill umgås med... Naturligtvis måste man ju få rå om sig själv, egentid är minst lika viktig tror jag. Men just den attityden folk har med suck och stön och gudsåjobbigt, det stör mig något så förbannat. Det är ju alltså min högst personliga åsikt. Jag hoppas jag kan hålla kvar vid det när ungarna väl börjar ramla ut. Det är så min filosofi är till hund också och det tycker jag att jag lyckats ganska bra med; hon är lika stor del och värd lika mycket som alla andra i familjen.

Puh. Andas. Luuugn.
Så.

Jag ska förhoppningsvis åka och hälsa på min lilla systerdotter imorgon, så alldeles för länge sedan jag träffade henne. Och mamman såklart :) Och pappan också för den delen.
Fick ett glädjande besked av Linnéa idag att jag äntligen lyckats nästla mig in i deras freestylegrupp och är nu officiellt medlem, haha! Det betyder allvar och träning för tävling så småningom. Men det bästa är att man får träffa trevligt hundfolk som man kan hänga med två gånger i veckan. Jojo, jag är tydligen duktig på att nästla mig in i folks liv och sen blir de aldrig av med mig, mohaha.

Nu ska kameran på laddning. G'natt!

Home crap home ...

En kort visit blev det hos min kompis i huvudstaden, men ack så givande! Föreläsning av Anders Hallgren och sushi på pendeln, jojo, det är kvalitét det. Jag insåg att allt gubben hade att säga var något som jag redan visste, bara det att nu fick jag veta att det är från honom det kommer! :) Och det hör till allmänbildningen att veta vem han är när man har hund enligt min kompis, och jag kan inte annat än hålla med!
X2000 tillbaka till norrland bjöd på baklängesresa, illamående och en barnfamilj på andra sidan gången. Jag tog ett djuuupt andetag av många anledningar när jag klev ner på perrongen och skyndade hem för att plocka upp Tia för freestyleträning på hunddagiset.
Idag har jag avnjutit ännu en ledig dag innan min tjugotvåtimmarshelg i Djävulsdalen. En tur tillsammans med Linnéa & co till Klisstugan och sedan god middag hos svärmor. Tia är en slagen hjälte och alldeles kelpiesöt uppkrupen bland soffkuddarna. Vad vore livet utan hund? Jag kan inte tänka mig det längre.

Nu ska jag ska göra den krassliga hussen sällskap. Godnatt!

On sunday mornin'...

Halva helgen har gått i sjukans tecken. Slö, håglös, varm, värkande, snorande och kraxande. Fina tog med sig chokladsaten till landet med skoterutflykter och skogspromenader så matte och husse kunde ligga däckade framför TV:n och svettas ner soffan. Söndagmorgon kändes bättre, kanske för att det är veckans bästa dag, kanske för att snoret flyttat sig från huvudet ner till näsan och vidare ut genom de såriga hålen. Vi skodade ut till Birsta för att handla upp den trevliga lönen jag fått för mitt toppmodelljobb; en hög med kläder och lite onödigt småplock blev resultatet. Nöjda som barn på julafton skyndade vi hem för att hämta Tia och sedan vidare till freestyleträning på Tinas hunddagis. Det går framåt för oss där och snart har vi ett färdigt program! Ska tigga åt mig filmen så ska ni få se jordens coolaste kelpie in action! Lillpluttan, efter timmar ute i skog och mark jobbar hon ändå på och försöker vara så följsam det bara går fastän ögonen ser ut att gå i kors ibland. Hon är så jävla bra! Jag (vi) är så äckligt stolt över henne :)
Efter dagens hålligång är det skönt att somna på husses arm och snarka en stund. Jag har bakat och hade glömt hur förbannad illa hjorthornsalt luktar, hoppas det försvinner snart för det känns som om hjärnan ska tvina. Men man kan stå ut då man vet att man imorgonbitti ska få sätta tänderna i havrekex med marmelad och ost och en kopp varm O'boy till frukost.

Jag tänker på en av de bästaste människorna på jorden som har det skitjobbigt och önskar jag kunde göra något för att hjälpa <3