Det trodde ni aldrig va? Uppdatering - sex månader senare.
Snön lyser med sin frånvaro men julkänslan har ändock börjat krypa sig på. Livet går sin gilla gång och som småbarnsförälder känns det ibland som att dagarna står stilla och är alla precis likadana, lika som det ibland känns som att tiden precis som sand rinner mellan fingrarna och jag i panik försöker hålla den kvar.
Pojkarna har den här veckan drabbats av alla dagisbakterier som finns! Klater med magen, svinkoppor, feber och hosta. Man vet inte riktigt vad man ska kryssa i hos försäkringskassan :) Idag, dag fyra, är de iallafall vid gott mod båda två och har varit ute en stund på gården. Den var pinsamt kort och jag undrar om det verkligen var värt det med tanke på vad förarbetet kräver av energidepån med alla plagg som enligt Amos är "knöliga och hårda" och så vidare. Hennings vrål som får trumhinnan att vibrera är inte särskilt peppande heller. Men frisk luft kan aldrig vara dåligt även om det bara var en vända och det blir säkert mer fart på dem när snön kommer. I helgen ska jag jobba och känner väl sisådär inför det... Det känns som om var jag än är ska jag agera någon slags projektledare som ska fatta beslut, inga livsavgörande - men just därför kan jag tycka att folk ska kunna lösa dem själv.
Men nu kommer farmor på middag strax och det blir torsdagstacos! Sen ska jag och hundarna ner till Birsta där vi har hallen på hundcentret för oss själva i två timmar, wohoo!
