Usch, jag orkar inte skriva något.

~Bara att jag aldrig kan se mig mätt på min fantastiska systerdotter...
~Och att vi har varit och tittat på ett fint hus som skulle kunna fungera som bo, bara det att det svider ganska
bra i plånboken...
~Jag har bra mycket kortare hår nu än imorse strax före tio...
~Jag hinner inte med alla som jag skulle vilja...
~Det är stora förändringar på jobbet och arbetsuppgifterna är för tillfället mer väggmåleri och idéspruta än
cafétant och städerska...
~Min hund är den bästa på jorden...
~Min lillasyster är den bästa på jorden...
~Jag lyckades göra en smaklig quornlasange...
~Råkost är rågott...
~Jag passar verkligen inte att träna freestyle, men ger det ett år till...
~Jag börjar känna att det är dags att krypa i ide, dvs mer hemmakvällar med tända ljus än fläng hit och dit...
~Jag känner hatkärlek till vår bil...
~Jag måste skaffa mig ett par skidor...
~Jag vill knycka med mig några väninnor och fjällvandra en helg utan ungar och absolut utan karlar...
~Jag längtar efter att krypa ner under duntäcket för att imorgon vakna upp till två studsande hundar, sätta mig i en iskall bil och sedan gå från birsta och hem...

Klicka på bilderna för att se dem större ...

Såhär bra har vi det.

En kopp te och Idol som avlöses av Lyxfällan. Efter middagen snurrade vi omkring i Klingsta och tjuvkikade på hus innan jag och Tia gjorde norrabergets kolsvarta skogar med cykeln. Det brände lite i skinkorna efter backen opp till Haga :) Men det var himla skönt att vara för sig själv ett tag trots andan i halsen när jag kom på att det var lika långt tillbaka som det var framåt - och det lät konstigt i skogen.
Iallafall är livet rätt gott när man lutar sig tillbaka med fårullstofflorna på och inser att man inte är så slösaktig när allt kommer omkring, iallafall inte när man jämför sig med idioterna i Lyxfällan...
Men ack så trött man blir av att jobba heltid! Och det värsta jag vet är att leva inrutat; äta, sova, jobba...
Tur att jag är ledig tre vardagar nästa vecka, prisad vare sjuttiofemprocentstjänsterna!
Nu längtar jag efter min systerdotters knubbiga ansikte men jag får väl nöja mig med Niklases håriga haka!
G'natt!

Fattigdom & elände ...

Det är väl tur att Niklas gillar mat för annars skulle min middag alltid se ut såhär...
Sådan herre sådan hund heter det ju och Tia ratar ju också det mesta. Eller ja, slänger man ut kulorna på Drakborgens parkering så de rullar iväg med vinden - då går de att äta.

Kul!

Nummerlappen och allt annat jox inför Nordichallenutställningen damp ner med posten idag. Jättekul! Spännande skulle det bli när jag betalade över trehundra pix till SKK och sen trehundranånting till för anmälan. Många hundar att titta på blir det, kanske surra med lite kelpiefolk, och annat löst folk också då såklart.
Men EN kelpie!! EN!! Aaaaaaaargh! Var är alla? Min hund är för tjock och har för smala ben och för ljusa ögon och för mycket vita hår på bröstet och förmodligen för stora öron fortfarande. Men vi är med för att ha en kul dag och göra sånt där man gör på utställning; dricker kaffe och pratar i oändlighet. Skrattar lite åt de tokiga människorna med pälsraser som kammar och kammar och klipper lite och kammar igen. Själv drog man bort några barrstrån från hundens fana (inte för att Tia har det heller) efter morgonpromenaden. Men hur fungerar det då egentligen tänker jag? Hur många gånger går man på utställning och får 1:a med HP - endast? Och kommer man längre än så så är det väl det där med brukset för att få championat?
Inte för att jag gillar när man står utanför en ring med bulldoggar som hasar sig fram när strupen sväller eller basset där de kliver på sitt eget skinnbehäng eller pomeranian som har huvudet direkt på skuldrorna och helt raka vinklar :) Men känslan av ett stort jävla plåtslott fullt med hundar går inte av för hackor!
Vi ses i oktober väl?

Det är så lustigt ...

...hur folk inspirerar en. Och på så många olika sätt. Var lämnar det mig egentligen? Försöker jag bara ta efter alla andra? Min pappa är Fixarfrasse. Han ställer alltid upp, ingenting är omöjligt, för sent, för stressigt, för långt bort, för oövervinnligt eller för tråkigt. Så vill jag också vara! Att folk kan säga att "jamen, den där Angelika, henne kan man minsann lita på..." Ja, ni vet.
Fina tror på sig själv. På ett helt ärligt och ödmjukt sätt. Hon provar och funkar inte det så - fine! Hon är ung och snygg och ambitiös och så jävla trevlig att alla gillar henne. Dessutom är hon grymt duktig på vad hon än tar för sig. Så vill jag också vara!
Min polare i södra söder är fyrbarnsmamma, egenföretagare, husägare och heltidsjobbare. Hennes ungar har hela rena kläder, är väluppfostrade men har dock fortfarande skinn på näsan. Hon är äventyrslysten, vetgirig och har en snygg - men ändå skärpt karl. Dessutom är hon vacker som en dag med eldrött hår och ett grin som får alla att stämma in, vare sig man vill eller inte. Åjustja, hon har typ åtta hästar, fyra katter och en hund också. Så vill jag också vara!
Elin hon är praktiskt taget allt. Liten och tanig som en tomte som inte alls gör mycket väsen av sig, men en diskussion med henne kan sluta ödesdigert. Hon har alltid fakta som är neutral, hon ställer sig nästan aldrig på någon eller någots sida utan ser objektivt och rakt. Hon är lugnet personifierad men ett rivjärn då det behövs. En medgörerlig och hjälpsam person men som verkligen vet vad hon vill och kan. Åh, så vill jag också vara!

Och det här är ju bara en litenliten skara av de hjärtan man har i närheten! Men om man tar en liten del av varje person så borde man vara nästintill fullkomlig. Kanske det kan överskugga mina onda sidor som att skratta åt när någon ramlar och slår sig, ropa RÖV när man sitter i bilen och ser en människa med kanske lite för mycket bakparti eller när man går hem från jobbet en fredageftermiddag och tänker att herregud så förbannat skönt att det inte är min helg!
Mohahahaha!

Vad trött jag är!

Helgen har varit fullproppad av hundvaktande, tävlande och fyrtioårskalasande! Fyrahundra bilder, magen som en boll av god mat, hundar, valpar, familj och vänner vareviga dag <3
Imorgon är det opp tidigt igen för cykling i arla morgontimma innan arbeit, så bilder blir en annan dag, men jag tänkte lägga ut resultaten för mitt och Tias andra försök i LK1!

Platsliggande 10
Tandvisning 10
Linförighet 9 (något sega högersvängar, helomvändning seg)
Läggande 0 (lägger sig ej)
Inkallande 8 (ändrar ställning)
Ställande 9 (steg)
Apportering 10
Hopp över hinder 10
Helhetsintryck 9

166 poäng, ett förstapris och en delad tredjeplacering.

Läggandet var en besvikelse, kändes som att hon missförstod mig helt. Och vad jag vet av har jag inget dubbelkommando där som jag nu hoppade över utan det var nog tonläget som vi gick bet på. Hon som annars är en smäll-i-backen-hund där. Tråkigt!
Ändrar ställning på inkallande är att hon lägger sig ner! Dumheter. Merameramera träning!
Men jag är så nöjd! Helt fantastiskt att hon satt där som ett ljus med apportbocken i munnen med bara en yttepytteliten tendens till att gapa lite så den halkade någon millimeter längre bak. Apportbocken har ju annars varit som att bita i en giftig groda.
Kul var också att mina söta föräldrar stannade hela tävlingen lång och väntade på vår tur och bjöd på gott fika. Att de stod ut med hundnörderi, klättrande valpar och förvirrande momentförklaringar. Niklas var också med och fick se hur duktig vår plutt är in action! <3