Tre barn, en hund och ett stooort hus!

Vaknade med huvudvärk och Niklas dunderförkylning, fick iväg två barn till skolan och tittade på tecknad film med den tredje resten av förmiddagen. Har fikat, fikat, stoppat i mig huvudvärkstabletter gånger alldeles för många, tog en långpromenad, en dusch och blev människa igen. Bloggar lite, grattar min Maria på hennes födelsedag och sen Heroes med gubben. Kan det bli bättre?

Similia Similibus Curentur ...

Kors i taket! - sa jag imorse då jag zappade på TV:n och hamnade på en amerikansk talkshow ala Ricki Lake (Montel Williams, tror jag det heter...?) De pratade om dessa knepiga sektliknande organisationer som ska få ditt barn BOTAT från homosexualitet, sjukt ja, men det är ju ändå USA. Iallafall så hände något som fick mig att lyfta högt på ögonbrynen; programledaren sa en vettig sak!
"Men är man inte livrädd för att få cancer eller någon annan livshotande sjukdom om man nu går omkring och har en massa undertryckta känslor och all denna oro...?"
Wow, om han bara visste hur rätt han hade människan. Varför har vissa av oss insett detta, omedvetet eller inte, medan de såkallade "högutbildade" fortfarande inte accepterar homeopatin. För det är ju precis det det handlar om. Sjukdomar, från influensa till cancer, kommer inifrån från allra första början.

Vart tog den söta lilla valpen vägen?

Det gjorde en volt i magen då jag såg i almanackan att det faktiskt bara är EXAKT två veckor kvar innan vi får hämta hem den lilla. Det har liksom "kommit bort" lite det här med valpen nu när jag varit på skolan, det har varit bröllop, barnvakt och hundvakt. Men det är kanske dags att inhandla den där buren som vi pratat om i veckor, och mattorna ska ut och hur var det nu med alla regler vi hade tänkt oss? Vi har inte ens ett valphalsband än! Nåja, det känns inte alltför besvärligt och skoda upp till Djurmagasinet eller Arken, dit kan man faktiskt åka ofta och tillbringa många timmar :) Jag har bara ögnat igenom alla dessa valpböcker som folk lånat oss, jag skulle ju först och främst behöva läsa alla de jag äger själv - igen alltså. Sen var det ju det där med namnet... TEA är något Niklas fastnat för och eftersom han är så smart min gubbe, som kom han på den briljanta idén TIA eftersom hon kommer den 10/10. Jag funderar på det ännu, upprepar det, uttalar det... Jag vet inte, jag har ju en fixidé om att det ska va aboriginskt. Lätt va?

Den 6:e-7:e är det utställning i Nordichallen om jag inte missminner mig, så då kanske man har turen att få träffa lite roligt folk och knyta lite kontakter.

Nää, nu får jag lov att slänga på mig fleecetröjan, hänga kameran över axeln och gå ner till Leia innan vi åker mot Sörberge för barnvaktning i tre dagar.
So long! /A

Jag saknar min Elin!

Ja, jag saknar min Elin. Flickan i sin sköna stil - hon som är knappa hundrasextio centimeter och skjuter lerduva bättre än farsan, hon som bakar bullar och sedan kan äta fem stycken på raken, hon som är stöttande och samtidigt klarsynt, hon som vet hur man jobbar hårt och hon som kan svära som en borstbindare, hon som ger sig fan på att hon kan bli jurist och sen gör det. Hon är min förebild, men hon är så långt borta. Jag kan skoda mig upp dit, till Umeås karga dalar, men jag vill att hon ska bo här nere på gatan igen, så jag kan äta bullarna nybakade. Oh, jag gräver ned mig i självömkan, men jag saknar min Elin... *grååååååååt*

Hemkommen!

De lyckliga tu!

Svärmor pysslar med bordsdukning ...


Sött?


Amberle var väääldigt sugen på Marias tacos ...

Jag har en tokig klasskamrat som heter Fam, världens roligaste människa!


Denna vecka i Mora har verkligen varit en av de roligaste. Vi har ätit tacos och tårta så det stod ut genom öronen på oss, varit på inspirerande och intressanta föreläsningar, läst om hemska äckliga sjukdomar, fått lukta på en bebis, fäst nålar i skinnet, talat och skrattat i timtal, firat med choklad när tentorna var över, gråtit över händelser som hänt sen vi nyss sågs och sist men inte minst; ätit massssssor med onyttiga saker!
Jag längtar redan till nästa gång.

Jag o Niklas har även varit o kikar på "våra" valpar igen och vad de har utvecklats på en vecka - ojoj! Nu är det knappt tre veckor kvar *iiihh*

Vi har oxå varit på ett förtrollande bröllop :-)

Jag känner - alltså finns jag.

Nu är vi trötta och fullpackade med ny information och imorgon stundar hemresan. Tur att Heroes ikväll och en bit tårta får tiden att gå snabbare.

Ses snart! /A

Mitt hjärta brinner för...

... en snubbe som ligger i soffan och petar på mig med foten och kallar mig gnällis. Jag fnyser förnärmat och kör in ett finger mellan revbenen, det enda stället som inte är skyddat av ett tjockt lager muskler. Han skriker som en döende skata, det är bara Niklas som kan skrika så, det låter rent ut sagt förjävligt - och jag älskar det! Jag skrattar så jag kiknar. Är han tjugosju eller fem? Ibland låter han vis som han är sjuttifem. Trots att han är rädd för spöket i vår lägenhet och skrynklar ihop ansiktet som en bäbis då vi hör ett misstänksamt ljud vet jag att han skulle skydda mig mot världens alla faror om han var tvungen. Han tycker jag är sinnesrubbad då jag måste vända kläderna rätt och ställa burkarna med etiketten åt samma håll. Jag undrar hur han kan låta bli att bädda sängen på tio dagar. Han tycker jag är löjlig som oroar mig för allt och ingenting och jag förstår inte hur han kan ta allt så lugnt. Han är kaos och jag är ordning. Och han gör mig hel.

Jag blev helt enkelt stående i ett hav av röda och gula blad idag på promenaden. Det var nästan så där overkligt, så där som det kunde kännas när man var liten, när man var tvungen att stanna upp och dra ett djuuupt andetag. Leia kände det nog också, för hon kom tillbaka och ställde sig bredvid mig, tätt intill och tittade rakt ut i ingenting. Det var bara vi och den rödgula naturen. Ett lyckorus! Där går jag och tänker på vardagliga ting och kliver plötsligt ut i en tyst, hemlig sal med tak av rönn, pelare av gran och ett golv av ormbunke. Inte ett ljud, inga andra djur, bara jag och en svart knubbig hund och vi var viktigast i hela världen…

Jag tyckte vi stod där länge, men kanske inte. Helt plötsligt stövlar en hurtig gubbe förbi med full äventyrsmundering och gastar ett högt HEJ innan han klappar Leia bryskt på ändan och försvinner genom lövväggen. Snopet, kändes det minsann. Leia såg förvirrad ut och nästan lite förnärmad, men vem skulle inte det om man just blivit klatchad på rumpen av en vilt främmande mänska? Ögonblicket är förbi, min och Leias hemliga lövsal är plötsligt bara en del av skogen igen som hösten tagit i besittning och vi fortsätter. Men det var mäktigt …

Valpar!

I lördags fick vi hälsa och känna på de små liven. Det kommer bli svårt att välja ut en av dem som ska med hem, de var alla lika nyfikna och kelsjuka. Eller ja, hjärtat blödde ju när en av dem kröp upp i famnen och somnade där. *iih* Och vi har fortfarande inget namn BESTÄMT även om det är flera som vi gillar. Nåja, det är ju fem veckor kvar *suck*

Prov EFIT-dag!

07:00 tiden - Tar sömnigt tag i tvätten ...

08:00 tiden - Målar lite cernitleragubbar ...

11:00 tiden - "Skodar" ut mot Alnön ...

12:00 tiden - Fotar en whippethög hos Maria ...

13:00 tiden - Kampar om en gammal socka ...

13:00 tiden - Handlar "pratvin" på Systemet ...

14:00 tiden - Pysslar runt hemma och irriterar Niklas litegranna :)

15:00 tiden - Tar en promenad ...

17:00 tiden - Väntar på de andra ...

"Bonusbild" - Undrar var de andra är ...?

18:00 tiden - Fullt ös, medvetslös!

19:00 tiden - Mot restaurangen! *knorrochkurrimagen*

22:00 tiden - Lämnar restaurangen, mätta och belåtna!

23:00 tiden - Tack och godnatt!

Puh! Den första EFIT-dagen avklarad, får se vad de nu tycker om jag får fortsätta. Ganska jobbigt och fota en gång i timmen från sju på morgonen till elva på kvällen minsann, men kul var det även om jag glömde någon timme här och där. Bättre nästa gång!
Efter en lyckad möhippa ska jag strax krypa i säng under mitt duntäcke (gilla!) och fortsätta på en lättläst liten novell där man inte behöver tänka särskilt mycket alls. Imorgon blir det vinkväll med Sarafina och dessutom ska vi hälsa på valparna, woho!
So long! /Angel

Strulig dag ...

...för inget blev som jag tänkt mig. Fick iallafall en mysig skogspromenad och en god middag, det kan man leva länge på! :) Sen att jag blev trängd ur soffan av en tjock rottis är en annan sak.

Ny blogg!

Då jag vill försöka gå med i Ett Foto i Timmen måste jag ha en bättre blogg och den här hade ju en massa finurligheter! Hoppas ni kommer trivas :)