ANGUISH...

"Kom igen bara, din lilla råtta..."

Nä, det var väl att ta i. Men klockan ett kom posten och där i metallådan låg ett stoort kuvert. Ja, jag visste redan då var det var så jag knycklade ihop det ner i väskan och låtsades som det var en helt vanligt höstdag och jag skulle ut på långis med byrackorna. Men då jag kom hem igen fanns kuvertet kvar och det var bara att lägga upp de tre obegripliga pappren på bordet, mina tre tentor som ska vara tillbaka i Dalarna på torsdag. Kräk.
För ångest brukar ju definitivt dämpas då man sitter framför datorn, eller hur?
Igårmorse ringde en otrevlig journalist från Dagbladet och undrade vad Niklas ville kommentera om åtalet gentemot rattfyllot som körde in i oss i juli. Niklas - som inte är jättecharmig tidigt på mornarna- bad honom återkomma, vilket han inte alls gjorde. Det hela kändes lite otäckt rent ut sagt och vi undrade lite under ytan om det kanske inte alls var Dagbladet...? För visst borde en utbildad journalist på en seriös lite större tidning kunna presentera sig? Åtminstone?
Men idag läste vi om det i tidningarna och jag undrar vad som händer härnäst...? Kommer det bli rättegång a la Ally McBeal...? Och kommer idioten fortsätta köra med promille i blodet och nästa gång köra ihjäl någon? Usch.

Om typ trettiosex timmar ska tentorna vara inne. Det här går ju bra.

Veckorna framöver ska jag städa och vara fikatant på ett företag några timmar varje dag. Det ska pusslas ihop med att springa hål på skinnet på sportsbaren och att valla ungar på Drakborgen. Så i födelsedagspresent önskar jag mig ett hyfsat välbetalt sextimmarsjobb dagtid. Tack det vore snällt. Fördelen med det här är att jag kan bestämma rätt mycket själv och vardagskvällarna är lediga. Förstår ni vad det innebär? Att man kan åka till brukshundsklubben eller följa en serie eller gå på gym. Otroligt, i mina ögon.
Det blir dåligt bloggande nu märker jag, hos alla. Personligen har jag inget vettigt att skriva och när jag inte går lös med kameran blir det ju bara ord. Och de har en tendens att bli sammasamma här och det är ju tråkigt. När jag var liten skrev jag regnskogar med berättelser och använde sönder mammas gamla skrivmaskin. Nu kan jag inte ens skriva ett CV. Men det går ju i perioder eller hur? Ibland funderar jag på att ge mig själv bloggförbud och försöka komma ur det här behovet av att måsta läsa om främmande människors vardag varje dag. Men när jag väl sitter där och går igenom mina länkar inser jag att jag faktiskt behöver det. Jag önskar bara att fler som jag känner kunde göra sig ett litet hörn på webben. Jag nämner inga namn men ElinFamCillaFinaChallis... ojdå.
Tråkigt är att min farfar gick bort i söndags. Men han behövde få vila nu. Tråkigt är att jag nästan känner mig kall, liksom tom. Lillasyster som är ett naturbarn gråter floder och så är det bra. Storasyster är klok och sörjer och går igenom eftertänksamt. Jag ältar och ältar och ältar. Begravning är inget jag ser fram emot, men det blir ett adjö och ett tack för att jag fick bli född. Jag är så glad att de andra i min familj är friska och sunda så det blir långt till nästa.
Ljuspunkt är att efter legat på latsidan med tävlingslydnad ett bra tag har Tias linförighet blivit suuuverän. Hon går som en klocka och flyttar rumpan jättesnyggt efter vänsterfoten. Då fungerar allt förutom apporten som ska tuggas, slängas eller ignoreras. Men problem är till för att lösas. För övrigt är hon världens bästa chokladräv <3