tokigangel

Igår byggde jag upp mer och mer aversion gentemot barn. Det blir lätt så när man ser den ena griniga, kladdiga ungen efter den andra förstår ni. Och så när jag låst och väntar på svärmor med skjuts får jag ett sådant underbart litet mms på världens ljuvligaste lilla varelse; min systerdotter. Med texten "puss moster, saknar dig" ... Åååh, mitt hjärta sprack!
Hon är ju ett barn. Hon är skrikig och kladdig och alldeles... alldeles underbar. Jag över huvudlöst förälskad. <3

I måndags någongång skadade Tia en klo och har nu ett blått bandage med gubbar på. Skitkul med strumpa i det här vädret... Gissar på ombandagering fem gånger per dag sex veckor framåt. Bläää... Jag är en lat matte. Jag orkar ju inte ens ha koppel på min hund. Va? Kallar ni det skryt? Näää, inte jag heller ... :)
Men jag har ju dundermedlet arnica i min ägo så läkningen kommer gå i rask takt. Hon själv ignorerar bandaget högaktningsfullt och hoppskuttarsnubblar fram som en riktig drottning på hala parkettgolvet. Inte heller har hon kissat på hela dagen, herrejemine, det går ju inte med den där avskyvärda saken på sig. Och tratten är inte ens att tänka på! Nu kan jag faktiskt med nittifem procents säkerthet säga att hon inte kommer käka opp bandaget, eftersom vi sagt åt henne att inte göra det. Kanske får jag skamset svälja mitt skryt, men relativt säker är jag. Heh.