tokigangel

Det är inte klokt vad kameran blir lämnad hemma mycket nu för tiden. Jag har liksom kommit till ett stadium där jag förväntar mig mer av mig själv men har ingen aning what so ever hur jag ska uppnå det. Alla bilder känns händelselösa, fadda och likadana. Övning ger färdighet men VA FAN, jag är en latkorv :o

Jag har hittat en ny blogg där en kvinna skriver om sitt jobb som veterinär och sitt liv som trebarnsmamma, intressant läsning som väcker en del ilska ibland då man hör hur folk behandlar sina djur! Ett exempel var en människa som lämnade in sin katt för att bli av med fostren, bara det att katten var högdräktig och hade inte långt till födseln! Det är alltså fullt livsdugliga ungar som plockas ut och avlivas. Det värsta var ändå att det var NIONDE gången! Fattar ni?! Hur kan man bara vara en sån urbota idiot?! Vissa människor borde inte få ha djur, precis som Hanna sa. Och vissa människor förtjänar inte ens att få vandra på denna jord.
Den här beundransvärda veterinären tog iallafall då hem kattungarna till sig och födde upp dem för hand och hittade sedan hem till var och en av dem. Vad säger man? Jag har inte ens gjort något som kan mäta sig med den människans bragd.

Ikväll har vi tränat sök och som vanligt är ju Tia en stjärna i mina ögon. Plockar lösrullen och springer heeela vägen in till matte och dessutom jobbar hon på i alla fyra skicken. Jag hade på tanken att ge upp söket då hon tycker människor är rätt äckliga, men nu är det ju bara att bygga vidare, go with the flow liksom. Tinas lilla Sulan var med oxå och man kan inte bli annat än bli avundsjuk när en elvaveckors liten parvel vindar och tultar rätt ut i famnen på figgen, helt klockrent!

Imorgon kliver jag opp i ottan för att promenera hundarna och sedan jobba igen, skönt, börjar bli trött på all den här ledigheten :) På lördag åker vi till dalarna för Niklas brorsdotters namnceremoni. Lite panik har jag då jag har gjort "doppresenten" själv och inte är speciellt nöjd. Paniken över klädvalet är över iallafall då jag har en granne som är en ängel och lånar ut från sin snygga garderob!
Att sitta i en bil och åka massa mil känns dock inte lockande, hoppas nacken håller. Nu är jag faktiskt jävligt less på att några dagar i månaden må som en gammal kärring, allt blir lidande och jag gruvar mig till och med för att kampa med hundarna. Herr Osteopat nästa när lönen kommer.
Herr Osteopat får mig också att tänka på att jag i något svagt ögonblick lovat att jag ska börja träna aikido igen efter fyra eller fem års uppehåll. *svälj* Inte för att lite bättre kondis, koordination och smidighet är något man bör klaga på. Vi får väl se hur det går.

Ok, trött dravel och babbel märker jag. Ska krypa ner bredvid korsordslösarn, ladda inför morgondagen bland älskade arbetskamrater och njuta över hur fantastiskt livet kan vara då man har tak över huvudet, en gubbe som tar hand om en och härliga människor i ens omgivning.