tokigangel

Sexhundra värmeljus i lägenheten, ulltofflor och Niklas munktröja; trots det är jag fortfarande genomfrusen efter tre och en halv timme på plan med lydnadsträning. Och inte kommer vi något längre. Inte för att det går bakåt heller, det står mest stilla då det varken finns energi eller engagemang. Vad gör man? Jo, man låtsas att man aktiverat husdjuret nog för idag och åker sedan hem och stoppar i sig en halv chokladask. Nollsjunollnoll börjar mitt arbetspass imorgon så jag tycker jag förtjänar att ha en kopp varm choklad på armstödet och tomglo på de desperata hemmafruarna. Nisse är hurtbulle och tränar sig själv men när han kommer hem somnar jag innan huvudet träffat kudden.
Leias träning går iallafall framåt, hon bygger sakta, ack så sakta, muskler på det opererade benet och pinnar på som om det aldrig varit av. Det skär i hjärtat att behöva banna båda två då de bjuder upp varandra till lek, men ett felsteg kan äventyra hennes liv så det går ju inte.

Jag laddar inför torsdagen som är min vila-upp-mig-och-ladda-dag inför helgen, då jag ska soooova (som jag egentligen tycker är lite slöseri med värdefull ledig tid), tvätta en hög med kläder som snart når upp till taket och be till vädergudarna och hyfsat väder så jag kan lufsa runt med kameran. Är oerhört sugen på Alnöns skogar tillsammans med Maria och whipparna, men bilen ska ju på lagning och en promenad dittut känns inte alltför lockande. Det kanske får bli södra bergets stigar istället men uppförsbackar känns också motigt. OMYGOD, jag tror jag håller på att bli lat.