Dagens charmtroll 2...

...är såklart SIXTEN och hans söta föräldrar! <3 Kram på er!

Dagens charmtroll...

... är Aussie Action's Black Nikita och så Emilia som också är en av Kickis uppfödningar kan man säga; barnbarn! :) Jag tycker Junie är snäll och medgörlig men hon är pain in the ass om man jämför med den här ongen. Det blir nog så om man har en aktiv mamma som tränar hund både på plan och i djupskog, det är liksom bara att hänga med!

Idag har vi börjat träna lite löst på LK2:ans moment och smidit planer angående klubbstugan, hähä.
Mat i magen och en film i soffan har vi avverkat, ska kolla de vanliga bloggarna och försöka skriva ut en himla massa bilder på skivor. OM NI SOM VÄNTAR PÅ EN SKIVA LÄSER DETTA: Jag ska skynda mig, jag har inte glömt!! :D
Imorgon är min ledighet slut och så blir det fredagkväll. I den här lägenheten infinner sig inte det där fredagsmyset särskilt ofta då helg betyder dunkadunka, bröl och förjävligt dålig sång från lägenheten intill. Dessutom ska jag göra högskoleprovet på lördagen... Varför jag nu fick för mig något så dumt. Trevligt sätt att tillbringa sin tjugofemårsdag på.

Lydnadstävling 18 oktober, SBHK.

Rådjuret...

LK1

Platsliggande 10
Tandvisning 10
Linförighet 8 (DK, lite position)
Läggande 10
Inkallande 10
Ställande 8 1/2 (går några steg)
Apportering 10
Hopp över hinder 10
Helhetsintryck 10

187,5 poäng och en tredjeplacering!
Detta var den absolut roligaste och utmanande tävlingen hittills. Av tolv ekipage fick tio förstapris! Ettan hade fantastiska 191,5 poäng och tvåan 189. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle ramla omkull och när jag skulle hämta Tia för uppvärmning bar benen mig knappt. Att jag hade varit på Jill Johnson kvällen innan och druckit några glas vin hjälpte ju inte till, för jag blev sen till platsligget och fick skämmas ögonen ur mig, dessutom ställde jag upp mig åt fel håll precis innan vi skulle lägga hundarna. Jag stod där och fnissade och sökte mina peppares (Niklas och Linnéa) blick och de såg minst lika förfärade ut.
Efter vår uppvärming där Tia kändes ganska taggad och hade förstått att fot betydde sätta sig vid sidan och inte ställa sig och sen göra något freestyletrix - lullade vi in på plan och Tias huvud befann sig alltför ofta i markhöjd. Peppning och peppning och lite handklapp och hon tittade upp och återvände sedan ner till gräset igen. Fuck! Linförighet har ju aldrig varit något stjärnmoment för oss men nu kändes hon helt ur spår och fruktansvärt uttråkad. Som tur var gaskade hon upp sig igen och jobbade skitbra genom resten. Vid återgåendet vid ställandet sänkte hon huvudet, kisade med ögonen och började sakta smyga mot mig. Efter att jag svalt tungan av panik skrattade jag och förundrades över vilken lite underbar varelse hon är egentligen. Där går jag och är jätteavvisande och kräver precesion och då vill hon mjuka upp mig lite genom att lägga till lite eye <3 Jag kunde ju inte bli arg eller besviken då hon gjorde det av den anledningen! Skillnad var det förut då hon flyttade sig helt enkelt.
Vid apporteringen var tydligen tävlingsledaren en fruktansvärt intressant person för jag trodde hon skulle glo ut honom fullständigt. Dock tog hon apportbocken, kollade på mig, tuggade inget. Gubben rörde sig och hon vände sig mot honom med den där blicken "vafan, vad gör du? Är du farlig månne? Eller har du godis? Om du mutar mig kanske jag gillar dig i några sekunder..." Men hon höll fortfarande träbiten och sekunderna kändes låååånga. När hon vände sig mot mig igen vickade det oroväckande och hon öppnade munnen en yttepyttebit och jag såg tungan rullas i läge för att spotta ut skiten. Och då var momontet klart, tack halleluja!
Vi slutade på 187,5 poäng och mallig som jag var tänkte jag på måndagskvällen att NU ska minsann den högfärdige Kenneth få höra! Han som skrytit över sin 186. Jag slogs ganska snabbt ner till marken då han faktiskt hade 188. Crap! :) Men nu i tvåan, då får han passa sig.

Ännu en fantastisk dag och jag antar att man inte kommer uppleva två förstapris igen på en helg. Det var otroligt mysigt att få umgås med likasinnade och att Niklas än en gång följde med och peppade, trots att han var genomfrusen när vi kom hem. Dessutom hoppas jag att Nikita (Linnéas senaste tillskott) charmade honom lite så nästa kan flytta rakt in här utan funderingar ;)
Efter pärsen inhandlades gotta och två av tre filmer avverkades. Telefonen sattes på ljudlös och tre trötta men nöjda själar hissade ner persiennerna och myste i mörkret tills det var dags för en regnig kvällspromenad.

Freestyletävling 17 oktober!

Lotte med spanska gatuhunden Rusty
tävlade första gången efter att ha
hållt på med freestyle i knappt ett år!
Tyvärr bröt de i Klass 1 men godisklassen
klarade de galant, särskilt med tanke på
att han vid första kurstillfället inte alls kunde
vara lös och ville fram till alla.
De hade en SKITBRA låt som gruppen
Sifa har gjort och jag önskar
verkligen att jag hittat den före henne.
Den är helt enkelt grym!

Tina och Kängan strålade såklart som alltid!
Tyvärr missade de två obligatoriska moment men
med tanke på att han nästan varit konstant skadad
i två år så gjorde de ett grymt program.

Jag och Tia hamnade på förstaplats med 95 poäng av 100!
Helt otroligt och så fantastiskt.
Jag hade valt låten "Thriller" med Michael
Jackson och min kostym var hatt och väst, vilket jag fick
en femma på :)
Tyvärr släpade hon efter lite i rörelserna
men det finns ju en förklaring till det:
mattes nervositet.

Linnéa och Lilly hamnade på andraplats med
88p av 100! Så ni ser, det skiljer inte alls mycket mellan
ekipagen, hög standard på norrlänningarna alltså :)

Kristina och Baggo...

Kristina Torssell och Blaise, Klass 1.
"Brandsta City Släckers..."

Linnéa och Lilly gör kö.
Jag kommer inte alls ihåg vad
hennes låt heter eller vad de heter
de som gjort den...
Men jag kan sjunga den för er
så kanske ni känner igen!
"Oh Susie nånting..."
;)

Mitt och Tias första moment; eye på hatt.
Husse ska ha cred för det är han
som tagit fram eller "underhållit" eyet hos Tia
sedan hon var valp. Puss!

Tina och Kängan "rundar", backar
runt henne med ändan först.
Låten de hade var "Håll om mig" med
Nanne Grönwall.

Kristina Torssell kom med sina
två grandisar ända från Arvidsjaur!
Hon tävlade med tiken Blaise i Klass 1
och hanhunden Baggo i Klass 2!

Tyvärr har jag ingen bild på Anna-Lena och Tess då de startade precis innan oss, men de hamnade på 86 poäng har jag för mig! Tyvärr hittar jag inga resultatlistor någonstans heller och har inte alls placeringarna i skallen.
Det var i varje fall en helt fantastisk lördag med värmande sol, peppande publik och en grymt duktig chef som såg till att allt gick som det skulle; Anette Hådén! Tack också till alla andra som hjälpte till och domarna Sofie (?) Pasanen och Marie Persson!
Nu jävlar stockholm! Nu får ni passa er för norrlänningarna som fått blodad tand och vill visa vad vi går för!!


DOMARPROTOKOLL:

Högsta poäng på varje moment är 5 och det inom parantes är koefficient.

Marie Persson
Obligatoriska rörelser (3) 4,5
Svårighetsgrad (2) 4
Samarbete med hund (3) 5
Flyt i programmet (3) 4,5

Koreografi (3) 5
Utnyttjande av ringen (1) 5
Anpassning till musiken (2) 5
Utstrålning (2) 5
Kostym (1) 5

Kommentarer från domaren: Mycket bra program, blir lite för ivrig ibland.

Sofie Pasanen
Obligatoriska rörelser (3) 5
Svårighetsgrad (2) 4
Samarbete med hund (3) 4,5
Flyt i programmet (3) 4,5

Koreografi (3) 4
Utnyttjande av ringen (1) 4,5
Anpassning till musiken (2) 5
Utstrålning (2) 5
Kostym (1) 5

Kommentarer från domaren: Något slarviga rörelser ibland, fortsätt träna och utvecklas. Bra jobbat!

Tjugofemårskrisen...

Jaha, nu lyckades det bli ett sådant där fasligt långt hopp mellan uppdateringarna igen. Riktigt irriterande för det är ju när jag har som mest att göra behovet att få skriva av sig dyker upp! Idag är jag i alla fall ledig och har degat i soffan med TV-serier och en kelpie på magen. Detta är ju min sista sjuttifemprocentsvecka, på måndag börjar dagarna i kalendern fyllas med siffror; 10-18,30 och liknande. Borta är tre eller fyra punkter med saker som ska hända den dagen. Det är med blandade känslor jag bläddrar veckorna fram... Från att ha ett liv där varje dag är fyllt med aktiviteter, måsten och resor börjar det likna mer ett rasta hund-äta frukost-jobba-rasta hund-äta middag-rasta hund-gå och lägga sig-liv. Och vet ni vad, det ska bli så jäkla skönt.

Det är Tjugofemårskrisen, det är jag övertygad om.

För några veckor sedan när jag följde den jättegravida äldre systern hem efter middag hos föräldrarna så pratade hon om den, Tjugofemårskrisen. Eller ja, hon kallade det att det är vid den åldern det liksom bestäms vilken slags människa man ska vara... Man har formats klart och utvecklingarna härifrån är inte i samma stora steg som innan. Hon släppte ju ämnet ganska snabbt, kanske eftersom det då blev uppförsbacken till hennes hus och med hennes tjocka gravidslemhinnor i näsan gjorde det nästintill omöjligt för henne att andas normalt. Jag antar att man hellre väljer att andas än förklara livets gång för sin frågvisa lillasyster i sådana lägen...
Det fastnade i min skalle iallafall, tjugofemårskrisen. Kanske för att det på något sätt gav en förklaring till mina fladdrande tankegångar och min tysta panik kring allt omkring mig. Ett tag trodde jag att jag skulle gå i taket... Jag skrev in det ena efter det andra i almanackan; hundträningar, vinkvällar, åka till Viksjö, måsten och tvättider, födelsedagar, tävlingar, åka till Stockholm, kurser, åka och valla, fotograferingar... Och så ett jobb som när som helst kan stänga sina portar och så står man där; en sån där arbetslös som blir tvungen att ta vilket skitjobb som helst.
Tro inte nu att jag tycker jag haft något besvärligare än någon annan! Jag är fullt medveten om att de flestas dagar ser ut såhär, och de kan ju ha två, tre barn mitt uppepå skiten. Det är bara så att jag inte fixar det. Jag må utåt sett vara en livlig person, men hjärnan och sinnet är förbannat trög! Att ha varje dag fullbokad sex veckor framåt fungerar inte för mig och då blir alla dessa roliga saker ett töcken. Det är som att jag går och väntar på att den där måndagen med jobb i åtta timmar och kurs i tre kan vara över snart så jag kan hem och packa inför morgondagen för först har jag tvättid, sedan vill jag ge Tia några timmar i skogen eftersom vi sedan ska gratta någon, sedan är det bilen som MÅSTE in på verkstaden den här veckan eftersom vi åker söderut till helgen och så vidare. Jag vill kunna vara på klubben i dessa tre timmar och komma ihåg varenda sak vi tränade på! De flesta av mina kompisar "klagar" på att deras amningshormoner slagit ut minnet totalt. Jag känner det som om jag inte ens kommer ihåg vad man hade minnet till.
Jag fattade ett beslut. Jag insåg att när jag lovar och försöker ställa upp för mig själv och andra dag efter dag blir det bara gröt i slutet och det skapar kaos i ett egentligen ganska ordnat sinne. Precis i den perioden - då jag kände att jag ville packa mina väskor, ta gubben och hunden under armen och skoda mot någon ensam fjällstuga lååångt borta från allt - då telefonen jämt stod på ljudlös och jag kände att jag helst ville slå vilt omkring mig för att få vara ifred - då insåg jag att den enda som kan ändra situationen är ju faktiskt bara jag själv. Jag började med att säga nej och det var ju faktiskt ganska enkelt. Sen lovade jag mig själv att sluta ta åt mig hela tiden (vilket jag misslyckades fatalt med igår, men det är bara en parantes) och framförallt att vara närvarande. Det spelar ingen roll om jag inte hinner med enligt schemat, det är alltid någon som blir sårad eller sur i slutändan, bättre att vara rak och säga att jag åtminstone försökte. Nu kan jag sitta där med någon av mina underbara vänners ungar i famnen och faktiskt vara genuint intresserad av hur mycket hon eller han sov inatt och att den första tanden håller på att rasera familjen och bara vara där, på riktigt, inte bara med kroppen. Min största rädsla är att mista någon, men att gå i konstant oro för att jag inte svarat i telefonen eller per sms eller skickat ett kort eller hälsat på, gör ju ingen lycklig, i varje fall inte mig själv och jag antar att det är det viktigaste för vem har annars någon nytta av mig?
Det kanske kryper ihop runt mig och min bekantskapskrets blir färre, men kärnan är ju jag, min livskamrat och vår flockmedlem. Jag vill inte att det ska vara Niklas och jag, jag vill att det ska vara vi. Jag vill att han ska intressera sig för mina och Tias framgångar och vara stolt, precis som jag är stolt över hans framgångar och definitivt våra gemensamma. Jag vill att hans arbetskamrater ska höra massor om mig genom honom precis som jag hört massor om dom, jag vill att vi ska vara att team, en familj och en kärna.
Just nu kanaliseras det. Min koncentration ligger på hund, jag är jävligt bra på det och ser fram emot att jag har så himla mycket kvar att lära. Jag blir glad och får energi av att tillbringa massor av nördtimmar med andra likasinnade, så det tänker jag fortsätta med så länge jag kan. Jag går till mitt jobb och gör det jag ska och lägger inte ner mer energi än jag har råd med, sedan går jag hem och njuter av att krypa upp i soffan med en tjock filt och fötterna på sambon. Kanske ska jag till klubben nästa dag, kanske ska vi tillbringa dagen med vänner eller familj, kanske är dagen helt oplanerad eller kanske är det inplanerat att inte har något inplanerat.

Tack för ordet.

Jag vet inte hur jag fick tag i receptet men det var många kvartar på google. Ett recept på sockerkaka "som aldrig går att misslyckas med!" Jag skrattade högt för mig själv när jag plockade ur den ur ugnen för den såg precis lika platt ut som alla andra otaliga sockerkakor jag försökt mig på att baka genom åren.
Den smakade iallafall ljuvligt och tillsammans med ett jätteglas O'Boy blev jag proppmätt. Fick till och med lämna satsumasen. Nej, nu är jag ju snart sen till träningen! Vamos!

Halva dagen i bilder ...

En glad och alldeles underbar unge förevigad på kort!
En frisk morgonpromenad mot Klissberget...
...och en Snorkfröken under köksbordet som bara har en sak i skallen; matte.

Nu är det bara halva dagen kvar; genrep inför lördagens debut i freestyleklass 1 och födelsedagsplanering med en annan Malin. Pjuh!