Familjen växer ...

...på bredden! Nu är det äntligen fritt fram och basunera ut att jag ska bli moster igen och lilla Karin ska bli storasyster. Kris kommer alltså också vara tjock på hennes bröllopsdag, även om hon inte kommer vara som en strandad säl - som jag.

I veckan fick även min kusin barn; en pojke som ska heta Vide! Japp, samma namn som vi tänkt... Nej, nu var jag alldeles orättvis - för Niklas var inte alls så förtjust i det. Jag tyckte däremot det var jättefint och hade en fin betydelse: man och/eller skog. Passande va? :)

Vi har ett annat namnförslag och vissa får verkligen försöka svälja skrattet medan andra faktiskt tycker det är lika coolt som vi tycker ;)

Amos 

Nu får vi se, ungen kanske är en Bertil då han

kommer ut som sagt, men man kan ju hoppas

att han passar i det ...

Såhär tjock är syrsan nu i vecka fjorton:

Fotot har jag snott från Kristins blogg :)
(GulleKarin!!)

Idag har det varit kurs för hela slanten för Frida Binette och även om jag bara varit åhörare halva dagen är jag helt mosig i huvudet! Jag kan bara tänka mig hur de andra känner sig!
Efter middagen plockade jag ut Oban och körde ett pass i min ensamhet på parkeringen, lite taggad av de andras insatser under dagen. Och en sak kan jag säga med stolthet i rösten: att fast jag vet att jag gör fel med honom under träning och ställer för höga krav ibland på både honom och mig, så har han sådan arbetslust att man blir alldeles sprickfärdig! Nog för att jag bannat honom fel, men han vill verkligen verkligen jobba med mig och han är så jävla taggad att han nästan lyfter från marken. Han har klart den bästa energin av alla de ekipage jag sett idag! Och då har de alla varit duktiga - men ibland måste man bara få suga åt sig de saker man gjort bra också. Och jag har faktiskt plockat fram det bra hos honom, det måste jag ge mig själv cred för! ;) 
Kan jag kanalisera det han besitter och bygga en bra och trygg relation som håller även i tävling (om det så tar dubbelt så långt tid än vad andra skulle orka med att vänta) kommer jag få en sådan jävla bra tävlingshund!!


Såja, klapp klapp på ryggen och så var skrytet över. Jag ska slänga mig i soffan under duntäcket och småglo på TV. Inatt satt jag i soffan mellan 02:30 och 07:30, pga - ja, det har jag inte svar på. Bara att jag inte kan sova, så fort jag glider in i sömnens värld vaknar jag klarvaken. Eller så kryper det i hela kroppen. Eller så ligger bebis raklång i magen och gör armbågen in i någon inälva ... :)
Konstigt nog blir jag en helt levande död under dagen, bara lite sinnesslö :)

Ett lerigt nöje!

Jag vet faktiskt inte om det finns någon skönare känsla än den som infinner sig när man landar hemma efter en rejäl promenad tillsammans med gott sällskap?! 

Hundarna har redan gjort kväll och den fina fröken Tia drar stockar som vilken skogshuggare som helst. Vi har promenerat tillsammans med Malin & Tuva och Lisette & Karhu genom gles Birstaskog på en lerig grusväg och det är verkligen ljuvligt att se fyra hundar spränga fram och dela på samma pinne utan groll trots att de faktiskt bara är en tillfällig flock. Oban och Karhu som är lika gamla och har träffats en gång förut sköter sig som vilka gamla hundar som helst, ingen tuppning överhuvudtaget <3

Det får räknas som en väldigt lyckad tur också eftersom jag bara behövde stanna och kissa en gång under nästan två timmar! :) Däremot svek rösten mig, jag har nog fått något skräp på stämbanden. Niklas hostar så det låter som att lungorna ska komma upp och båda är snorig och täppt om vartannat, däremot känner vi oss inte speciellt sjuka. Hoppas det ger med sig, det är oerhört jobbigt att vara helt igentäppt! :(

Lerig lakritssate ...
Älskar vårat lilla vindfång,
perfekt att torka hundar i ;)

Wow - vad svårt det var att knäppa
kort på de leriga byxorna med en mage ivägen!

Jag börjar bli lite nervös... Det är en del som kommenterat min ovanligt stora mage nu, som om det skulle vara två där inne! *svälj*
Jag har gått upp TOLV kilo! Från fyrtioåtta till sextio och har tre månader kvar - va?! Hur fan ska det sluta? Och jag kan ärligt säga att jag blev jätteförvånad, för jag har inte märkt det själv. Förnekelse kanske! :)
Jag kan ju lugna mig med att barnmorskorna borde upptäckt en andra inneboende vid det här laget och att ungen bara kommer vara en jätte när den ska ut. Eh.
Imorgon går vi in i vecka tjugonio - va, fattar ni? Snart får vi äntligen träffa honom och jag längtar mig blå ibland. Hoppas bara allt går som det är tänkt - jag börjar få utveckla en oro över att något ska gå fel, att de måste snitta och lyfta honom ur mig, och det börjar nästan bli en fixidé känner jag :( Det skulle vara min skräckscenario, snacka om att bli snuvad på konfekten. Men det hör väl till att man ska gå igenom sådant innan förlossning antar jag så det är bara att dyka in i det och lära sig någonting av det kanske? 
Jag ska flitigt börja använda pilatesbollen Niklas inhandlade i veckan! Jag har länge tänkt att jag ska köpa en sån och efter att ha läst det här min kloka vän skrivit så känns det ännu mer självklart! Blutsaft måste också inhandlas - efter att ganska uppnosigt gått runt i sju månader och stoltserat med att jag minsann har perfekta värden och inte behöver några tabletter eller annat grejsimojs så sa det sista besöket att järnnivån var onödigt låg ändå... Och det kändes idag må jag säga så jag somnade med gott samvete i en lelös hög i soffan mellan hemkomst och middag...


Usch nej, nu måste jag hoppa in i duschen! Imorgon är det arbetsdag och på fredag ska jag och Linnea förbereda för att Frida Binette kommer upp! Tjoho, det ska bli så kul!

Tjock & omotiverad...

Usch, jag går alltid ner mig lite när jobbhelg väntar. Det har känts så himla bra ett tag, men på vårkanten får jag alltid panik och tänker att ska jag faktiskt vara kvar i kaoset en sommar till?! Verkligen? Är det värt det?
Nej, det är det inte.
Min arbetsplats och framförallt arbetsgivarna och arbetskamraterna är de absolut bästa jag haft, men jag är så less på serviceyrket så det börjar bli riktigt svarta tankar och negativ energi runt det. När ska jag bestämma mig för vad jag verkligen vill göra?
Jag är bra på att organisera och samordna, jag gillar att jobba med kroppen och älskar belöningen ett färdigt projekt ger... Jag gillar också tanken och planeringen för att ge en kund en bra upplevelse - jag är bara inte ett dugg intresserad av att vara den som presenterar det för den. Att alltid vara tillgänglig och till tjänst äter upp mig inifrån.
Inte för att jag ser mammaledigheten som en ledighet... men det ska bli skönt att komma bort från människor. Kanske jag kommer på vad jag verkligen vill göra? Det är bara så tråkigt att det inte inkluderar min nuvarande arbetsgivare, eller de jag jobbar med.


Den här veckan fram till imorgon har bestått av väldigt trevliga arbetsuppgifter; kalasrummen på jobbet ska målas upp igen fast på övervåningen :)
Utöver arbetsdagar som gått i rasande fart har det blivit mycket fysisk aktivering av rackorna, förutom ikväll då det var ungdomsträning på klubben. Tias träning gick bra även om motivationen var noll från min sida och Oban kunde inte ens komma ner på planen idag. Imorgon blir det lång skogspromenad och uppletande, medicin för själen! 


Eftersom jag jobbar långa pass hela helgen och är så grymt osocial och människoskygg efter dessa hysteriska dagar så kommer nog inte bloggen uppdateras förrän till veckan igen :) 
Med ny energi och ny motivation!
Nu ska jag krypa upp i min gubbes famn och småprata med vår bebis <3

EFIT - Ett foto i timmen 2011-03-26

09:00-tiden
Första frukosten: Varm choklad
och lingongrova med ost.
Vi har tagit en rejäl sovmorgon
och hoppar från säng ner till soffan :) 

10:00-tiden
Vi är fortfarande lika slöa :)

11:00-tiden
Jag äter frukost nr 2 som inte är ett
dugg nyttigare: jordgubbskräm!
På TV:n visar dom nåt
puckat program om en familj som
söker en hund? Bättre var det iallafall
än "Tokyo Dogs" som sänkte min syn
på japaner rejält kan jag säga.
Vilka idioter det finns, de var ju
till och med dummare än amerikanarna.

12:00-tiden
Husse "motionerar" hundarna ;)

13:00-tiden 
Vi åker en sväng till Birsta ändå och tar
en omväg till Bosvedjan för att kolla
däcken. Eh - alltså jag assisterar genom
att stå bredvid och gnälla över hur kallt det är...

14:00-tiden
Fika på Charm.
Skjortan är visst liiite för spitt  *host*
(Mobilbild)

15:00-tiden
Nu är vi hemma igen efter att bara ha
handlat hälften på listan.
Men efter fikat märkte jag att mina fötter svullnat
till det dubbla, kläderna satt jättetajt och stacks
överallt och sen var det ju bara massa andra
idioter ute för att göra vår dag till pest och pina
genom att trängas och bilda köer och sånt skit...
Men jag fick iallafall mitt smink och ett par vida
härliga träningsoverallsbyxor :)

16:00-tiden
Surfar och bloggar om O-kullen som
idag blir ETT ÅR.
Ofattbart!

17:00-tiden
Gör oss redo för att åka in till City och
gå på restaurang!
Sms:ar lite med min fina vän som
fick en liten flicka igår eftermiddag.
I maj får jag träffa dem, tjohoo!!

18:00-tiden
Väntar på maten på Ming Palace.
Det var JÄTTEGOTT.
Obs! Detta är en mobilbild och den
randiga tröjan skapar en synvilla,
SÅDÄR tjock är jag inte ;)

19:00-tiden
Anländer till Backlund/Nilssons för
en skogspromenad ...

'

20:00-tiden
... och efterföljande fika :)
Tack för ikväll, lika mysigt som vanligt <3

21:00-tiden
Säger till Niklas att Birsta ser ut
som en egen liten stad nuförtiden ...

22:00-tiden
Den här bilden får avsluta EFIT.
Jag ska byta om till Onepiece och slänga
mig ner i soffan bredvid mannen och kanske somna i en bok...

Grattis Aussie Action's O-kull!

Inte klokt vad fort tiden går, för ett år sedan närvarade jag vid Ilandras valpning då Oban och hans ohängda syskon kom till världen. 

Grattis på 1-årsdagen Oban, Oyster (Olivander), Gismo (Opal), Livan (Olive), Olympia, Oya & Obelix!

Vilket gäng dom är!

Oyster är redan proffs på räddning och

kommer utan tvekan starta både lydnad

och freestyle i sommar, så hängivna

och duktiga mattar som han har.

Gismo är kullens snygging och startar redan

i vår i appellen, säkerligen klass 1 i freestyle

innan året är slut också :)

Livan hittade sitt hem till slut, här

i Sundsvall hon också! :)

Olympia reste långväga för att hitta

sin fina familj men så rara som de är

så har de ändå varit med på allt vi

valpköpare från AA drar igång.

Oya som är kullens enda svarta tik

är ett yrväder utan dess like men ingen

tvivlar väl på att hennes matte kommer

ta dem till lydnadschampionat precis

som med sin första hund :) 

Obelix, han som kallades "Skrikarn" pga

sina röstresurser är väl den ende jag inte har

någon koll på. Han skulle bli renvallare om jag

inte minns fel!

Oban Silverrygg, The One and Only fortfarande! <3 

Kelpiehög!

Oban

Att ta ett beslut ...

Obs! Detta är ett långt och hundigt inlägg!

Idag har jag tillbringat nästan fyra timmar på Matfors Brukshundsklubb och tränat hund i ungefär sju minuter av dem. Ändå var detta en av de bästa träningskvällarna någonsin! :)
För jag har en plan. 
Jag har tagit ett beslut.
Ett beslut på någonting jag egentligen haft i bakhuvudet sedan problemen började, och det gäller såklart Skräcken. Eller Det Lilla Helvetet som han också kallas.
Vår relation har aldrig varit perfekt och det är alltid en liten kamp om hur man uppför sig. De senaste sex, sju månaderna har jag försökt med nolltolerans, vändauppochner, ignorera eller lock och pock. Inget av det fungerar. Jag har sedan länge förstått att det brister i ledarskapet, frågan är bara hur och hur jag ska stävja det. 
Vi har diskuterat fram och tillbaka jag och Niklas och vi är överens om att Oban inte köper hårda metoder och är en individ som behöver mycket närhet, men han är absolut inte en vek hund! Han är otroligt lättstressad och uttåtagerande, reaktiv som det kallas? 


Detta är ett för mig så stort problem att det får mig att må dåligt VARJE dag och det är så otroligt energislösande. Sedan att andra inte ens ser det som ett problem eller feltolkar hans signaler ger jag blanka fan i, jag vill att min hund ska vara lycklig och jag ser att han inte är det i dessa situationer. Skillnaden mellan Obans felbeteenden (osäkerhet, stress och utåtagerande med skall/morr) och Tias felbeteenden (fjaskig, miljöstörd, rädd för män) är att Obans beror på mig och Tias pågrund av dålig mentalitet. Jag tror inte Oban hade visat de beteenden han har idag om det inte berott på mig! Och jag tror Tia hade varit en av de värre i sin kull om det inte berott på mig, för det slags ledarskap jag utövat har fungerat klockrent på henne och hon litar till mig till hundratio procent, vilket inte Oban gör alls. Frågan är om man överhuvudtaget har något utbyte av mig?   


Vårt problem är alltså att han tar till skall i mångt och mycket! Men det är skallen som skvallrar om osäkerhet som gör mig ledsen och nedstämd, det andra är bara normalt vid den hälsosamma upphetsningen vid lek osv. 
Exempel är möten/öppna en dörr/säga varsågod. Allt där minsta lilla upphetsning är inblandat. Det kan räcka med en bil som dyker upp i en korsning. Och möta människor på en väg resulterar alltid skall och morr med rest ragg! Det spelar ingen roll om det är en ensam människa, tjugo stycken eller om de har hund eller inte. Tro inte att han kastar sig i kopplet eller gör utfall! Nej, han går så jävla fint vid sidan. Men det är hela hans varelse som utstrålar osäkerhet och det är ingen skillnad vare sig Tia är med eller inte. Han kan till och med sitta med ryggen åt och ha full ögonkontakt och ändå ge ifrån sig ett skall. Han litar inte ett dugg på mig, eller Tia för den delen. Och han har verkligen inget emot människor egentligen så det är själva situationen och trots sin tonårsålder är han väldigt duktig bland andra hundar! Han kastar sig genast på rygg för hundar med självkänsla och skulle aldrig komma på tanken att utmana en annan hanhund som är normalt funtad i huvudet. Däremot har han (som femmånaders) lagt ner en tax som red på allt och var lite allmänt störd och när valpar/unghundar blir för störiga och oförskämda säger han till, tyst och med jättemycket pondus. Sen tycks han verkligen hata sin bror Gismo och det är verkligen av hela sitt hjärta! :/


Förra veckan bestämde jag mig för att lägga ner all lydnad och freestyleträning för ett tag tills motivationen ramlade på. Ibland blir det ju så. Och att först behöva bli på dåligt humör för att jag inte kan hantera situationen gör ju inte att man blir mer upplagd direkt!
Jag tänkte att jag bara ska köra på de dagliga promenaderna med inslag av uppletande och pinnstigar och så fort det tinat börja cykla. Jag tänkte undvika brukshundsklubben och situationer där jag kan misslyckas - tills jag hade en plan.
Och efter ex antal timmar med Linnea har jag nu bestämt att jag ska börja om från början. Som om han var åtta veckor igen... Bygga en ny, bättre och hållbarare relation! För mina hundar är inte träningsmaskiner som jag plockar fram när det passar, de är familjemedlemmar och för att platsa i flocken måste man hitta sin plats. Tia kommer måsta stå tillbaka litegrann, men som vi diskuterade idag så är det ju ändå grunden som är det viktigaste och Tia är för mig redan perfekt ;) Nog för att jag tror att hormoner och unghundsbeteenden har med saken att göra så är jag fullt övertygad om att man måste ta tag i sina problem (om man väljer att se dem som problem) för det kommer inte försvinna av sig själv och ju längre tiden går desto mer fäste får felbeteenden. Precis som Linnea sa så tycker jag att det är ett enastående tillfälle i livet att få lära mig hund - vilken utmaning! Jag har ju förstått att han är här för att lära mig någonting viktigt och nu måste jag verkligen dyka in i det och lyssna.
Och hans reaktion ikväll då jag bestämde mig för att totalt ignorera hans beteenden var att han reste ragg från hjässa till svanstipp och skallen ökade i takt med att kraven blev mindre och mindre och han fick bygga upphetsning. Ganska tydligt för mig att det inte fungerar :)


Min plan är alltså att nu köra på det här spåret:
* Börja bygga en ny och mycket bättre relation
* Ensamtid (hoppas husse kanske tar Tia litegrann?)
* Mycket, mycket motion för saker och ting blir definitivt bättre efter det
* Ingen upphetsning/uppstressning och total nolltolerans på att belöna det beteendet
* Ingen åthutning vid misslyckande, utan bara visa honom rätt eller "bestraffa" genom social uteslutning
* Ingen träning med krav, utan bara aktiviteter som personsök utan lydnad, uppletande och pinnstigar
* Undvika situationer där vi kan misslyckas tills jag känner att jag kan hantera det för bådas bästa
* Inte gräva ner sig över de misslyckanden vi kommer göra utan andas och "find a happy place" :D


Det här får ta den tiden det tar. Kanske en vecka? Kanske tre månader? Kanske sex månader? Kanske det inte fungerar. Jag hoppas få havandeskapspenning från och med mitten på maj och ska då försöka dumpa pluttan på någon familjemedlem ett tag, men nu behöver de varandras sällskap på dagarna så det måste vänta. 
Men som sagt så är det här uteslutande min felfostran och ett inlärt felbeteende som fått eskalerat. Oban är en av de starkaste och mest säkraste hundar med ett helt fantastiskt temperament! Det är bara att vi inte kompar riktigt än!

Men jag välkomnar denna fantastiska utmaning 

med själ och hjärta för Oban, och vår flocks skull!

Det är farligt att somna!

Jag klev upp med Niklas imorse och påtade på ett tag, så ringde mamma och jag slog mig ner i soffan... lutade mig litegrann tillbaka... zappade till Jims värld och glodde på det ett tag... Oh,lite kyligt! Bäst att svepa filten om benen... ska snart fortsätta... 

Vips! Vaknade fyra timmar senare av hundarnas mindre angenäma andedräkt en centimeter från mitt ansikte. "Vaken?" sa fyra pliriga, förväntansfulla ögon.

Nu är jag sen, jättesen. Ungefär två timmar sen faktiskt... Jag har noll kontroll över sömnen!Jag är inte alls speciellt trött om dagarna men det känns som om jag kan sova hur länge som helst när jag väl somnar. Farligt! Måste ställa alarm på telefonen hädanefter om jag ska "vila litegranna"... 

I helgen är jag ledig och helt obokad - hör och häpna. Det är nog det bästa som finns - tomma blad i almanackan. Jag har fått N att lova att vi ska ner till Birsta och inhandla lite grejor, kanske vandra hand i hand och titta på folk och äta någon godsak på ett café (det har han inte lovat, men jag är ju så bra på övertalning...) Jag måste skaffa mig nytt smink, det är ju pinsamt gammalt det jag har. Det är bara så urbota tråkigt att lägga pengar och tid på det. Sen måste jag få tag på ett par bekväma träningsbyxor med ehum... töjbar midja :) Nu kan jag inte valsa omkring i täckbyxor till och från jobbet varje dag utan att svettas ihjäl och jag är inte direkt för att "klä opp mig" för att byta om till arbetskläder efter en timme. 

OK, utvilad och mat i magen nu. Dags att tag i dagen?
 

Ingela & Junie myser i gästsängen ...

Vid middagsbordet ...

Mmm, goood mat!

Junie håller föredrag som vanligt ...