Med hopp om sommaren!

Nu har jag börjat jobba igen! 

Och det går strålande än så länge, både för mig och för de småbenta på deras dagis. Henning tycker det är spännande och har inga invändningar mot någon av pedagogerna på avdelningen. Enligt dem är han lättsam (?) och nyfiken och gillar att vara ute :) Det enda jag kan tänka mig är ett problem är det där att sitta still och vänta på sin tur... 

Jag vet att jag en dag kommer tänka tillbaka på småbarnstiden med längtan men just nu är jag så tacksam över att det första året är över och att vi nu kan få se våra pojkar upptäcka världen! Henning är ju av en helt annan kaliber än sin storebror, jag upplever honom som nyfiken, otålig och med både gott självförtroende och självkänsla! Men med det kommer också lätt för att bli stressad och andra starka känslor ;)

Amos var i hans ålder mer eftertänksam och hade större intresse och tilltro till djur än främmande människor. Medan Amos är klurig och tänker mycket, verkar Henning ta det som det kommer och bara löser det eftersom liksom...

 Mina ungar, kan fortfarande inte förstå att de 

fantastiska små varelserna är mina ungar!

Amos har börjat intressera sig för bokstäver och ljudar ofta första bokstaven i ord och även om det blir fel ibland har han ett fantastiskt minne (tänk bara vad mycket annan nyinlärning som också trängs i hans huvudkontor!) och upprepar ofta "O som i Offan", "I som i Idalisa" osv. Han har skrivit sitt namn själv helt spontant nu i veckan, vi blev helt förbluffade! Han gillar bokstaven "H som i Henning" som man kan göra med hjälp av fingrarna. 
Annars är nog Amos favoritsyssla just nu att umgås med grannpojken Alvin, en robust liten kille som drar med vår försiktige son på lite vildare lekar. Så otroligt tacksam över våra grannar, de är som familj för oss nu!


Idag var jag ledig så vi spenderade eftermiddagen på Norra Berget med Linnea, Lowa och Nikki - kollade på djur, fikade och härjade i lekparken. 

På hundfronten börjar jag se en ljusning. Jag vågar hoppas på lydnadsklass 3 med Oban i höst åtminstone, en start i appellen och diplom i rallylydnadens avanceklass. Jura kanske också ska startas i en appellklass spår då jag mer och mer uppskattar denna inte helt lättsamma sport :) Jag hade vid det här laget hoppats på att kunna starta i freestyle men jag har pga omprioriteringar missat alla Umeås tävlingar i vår och sen ligger alla andra tävlingar minst 40 mil söderöver :( Vi ska iallafall se till att ta ett diplom i rallyns nybörjarklass och starta en lydnadsetta...

Life is good!

För sex år sedan...

...föddes en alldeles underbar liten tjej!

Junie Olivia - klok som en gammal gumma, ärlig, beskyddande och så pedagogisk! Hon är allas vår älskling och den de andra barnen ser upp till och avgudar. 

Man får fortfarande en liten klump i halsen då man ser de här bilderna, men allt gick ju bra och hon har tagit igen den där första lite skakiga tiden med råge. Nu ska hon börja förskoleklass!! Mosters första förälskelse!

Så vi har alltså varit på kalas i helgen. Och så har vi klättrat och klättrat och klättrat... Puh! Jag försöker få vardagen att gå ihop och Niklas har väldigt mycket på jobbet, men jag ser fram emot maj då Henning ska börja på dagis och vi kan skapa nya rutiner. Förhoppningsvis och troligen har han också börjat gå då vilket känns aningen lättare för mamman. Amos kunde inte gå och jag var alltid orolig att han skulle bli trampad på av de andra barnen, men han lärde sig ju snabbt tack vare dagis också. Det är skönt att våren är påväg... Inte heller denna vinter har jag kunnat åka så mycket skidor som jag såg fram emot, både pga Obans hälta och Niklas arbetsschema. Jag är inte jättepeppad att leta fram träningsmotivationen varken för mig eller de fyrbenta klockan åtta på kvällen i det kolsvarta mörkret. Men det är ju redan mycket ljusare och igår var jag faktiskt på Sundsvalls Brukshundklubb en sväng där fokus låg på att kunna koncentrera oss på varandra och inte på deltagarna på kursen som hölls där. Tummen upp - ingen träning ingen framgång heter det ju...

Niklas har jobbat tråkiga pass så jag och ungarna har huserat i Viksjö i helgen igen, underbart som vanligt och dessutom kom lillasyster och hennes flickor på besök! Ibland får jag lite panik när jag ser vad fort andras ungar växer, känns som att jag missat massor med viktig tid med dem... 

Jag har faktiskt åkt ett par kilometer med skidorna bakom hundarna och även om Jura tycker det är dödstrist börjar hon rätta sig i ledet och slutat försöka göra avstickare på sidan om. Det besvärliga med skidspåret i Viksjö är att raksträckorna är så korta och jag känner mig inte riktigt bekväm med att susa nerför backen bakom de blådårarna än :) Förhoppningsvis kommer jag mig iväg i helgen till spåret mot Granloholm som är hyfsat rakt, det blir nog en halvmil fram och tillbaka och det räcker gott för oss. 

Vi har än så länge ingen bil utan sliter på andras, just nu har vi mina föräldrars bil men den kan vi ju inte ha hur länge som helst heller. Ja, det är ju I-landsproblem jag vet...

Våfflor till lunch, mumma!

Klätterapan!

Det är ju alltid mest synd om en del...

Måndag idag - vilket betyder att kvällen är "min" att göra vad jag vill med. Och då skidorna är kvar i Viksjö får jag nog ta en skogspromenad istället och börja planera årets träningar och tävlingar. Jag hade planerat sedan i höstas att Jura skulle debutera i freestyle nu nästa helg, men jag får aldrig tid till den träning jag vill! Det gör mig oerhört frustrerad eftersom jag vill mer än bara ha promenadsällskap... Men när jag också börjar jobba igen stabiliseras ekonomin något så Niklas kan tacka nej till jobb på ett helt annat sätt och jag inte behöver "stjäla" mig tid. Hoppas jag :) Jag är ingen multitaskande morsa som kan träna hund och ha en ettåring klättrandes på ryggen samtidigt, tyvärr. Jag kan inte ens skriva och lyssna samtidigt märker jag nu när Amos sjunger och påkallar uppmärksamhet här bredvid!!

Vecka 6 2015

Jamen det där gick ju bra! En uppdatering i veckan blev på en gång till en uppdatering var tredje vecka! :D 
Ja, det har ju hänt litegrann under dess två veckor; vi har haft magsjuka alla fyra och vi har krockat bilen. Påväg till farmor på mysigt lördagsfika körde en tjej ut framför oss i en korsning och trots att Niklas både stod på bromsen och svängde så dammade vi rakt in i henne, is och snö är ju inget att leka med och nu kör jag om ännu saktare än förut. Tur faboritbilen är av mycket stål och krusiduller så vi slapp ur det hela med en blåslagen hand (Niklas) och lite skakiga ben. Bilen är fortfarande under utredning och jag är lite nervös för vad utgången blir... Tack och lov för våra fantastiska grannar som hämtade oss och bistod med hjälp under hela dagen - och gör det fortfarande. Hur ska vi någonsin kunna flytta?!

Henning och jag har börjat på babysång! Första tillfället kröp han in i mitten och satt där och klappade i händerna (och smakade på en pappas tår). Andra tillfället var han mer intresserad av att utforska omgivningen och ville inte alls sitta hos mig och sjunga. De är så olika varandra våra pojkar! Om två månader är det dags för inskolning på dagis, det ska bli spännande att se hur han ställer sig till det. Han är för övrigt så väldans kramig och kelig nu för tiden, så fort han kommer upp i famnen ska han kramas - och det är det ju ingen som har något emot. Han har gått några steg också, men verkar inte ha alltför brått att lära sig det. 

En kelpie och en kooiker är ingen
match för en cattledog :)

Smöris!

När man är ute på gården så kommer man i
jämnhöjd med fönstret till pojkarnas rum!

Den här veckan hade jag såklart lite roliga aktiviteter inplanerade men de får väl vänta tills allt är klart med hyrbil. Niklas jobbar hela helgen så jag hoppas jag kan ta mig ut till Viksjö. Den här gången ska jag ta skidorna med mig också för nu är båda hundarna friskförklarad och utan krämpor så man kan börja motionerna dem och sig själv på roligare sätt än koppelpromenader...

Vecka tre tvåtusenfemton!

Tänk att jag är inne på NIONDE året med den här bloggen! Det är ju helt otroligt! Bättre dagbok kan man väl egentligen inte ha, i dag är den ju tillgänglig i stort sett hela tiden genom dator och telefon. De sista åren har ju inläggen inte haglat direkt då man prioriterar annat i vardagen :) Men jag ska för min egen skull försöka lägga åtminstone ett inlägg per vecka, ett litet "hänt-i-veckan" liksom!

Då har vi som sagt börjat på 2015 och vår minsting har fyllt ett år. "Oj, vad tiden har gått fort" säger de flesta men jag håller inte med. Kanske för att det här har varit ett ovanligt kämpigt år för mig, jag som annars glider genom livet på en räkmacka :) Det har varit en känslomässig berg -och dalbana och ibland har det till och med känts som att jag ska implodera av frustration, mest över att jag inte vetat hur jag ska ta mig ur det. Dock tycker jag ändå att jag är rätt klarsynt och även om jag har lite för brått många gånger försöker jag lära av mina misstag. Jag märker ju att mitt jobb tyvärr har en del med det att göra och har därför nu påbörjat resan mot att jobba med nånting som ger mig en bättre vardag med min fantastiska lilla familj... Det är ju ingen hemlighet att serviceyrket verkligen inte är min grej och om man lägger på den enorma stress och ljudnivå vi har där så säger det sig självt. Det finns människor som är bättre lämpade för den annars så härliga arbetsplats det faktiskt är så någon annan borde ju då få den chansen :) 

Att vara tvåbarnsmor är ju den viktigaste uppgiften jag har i livet och nu har jag börjat inse att det inte finns energi kvar att upprätthålla någon slags fasad för att fixa något jag egentligen inte vill. Mitt mål just nu i livet är att förbereda dessa två gossar för det fortsatta livet och värna om oss fyra så vi får växa som individer och familj. Jag själv inräknad alltså, så hundarna kommer inte försvinna, de är lika mycket min källa till välbefinnande som de tvåbenta i hushållet!

Två händelser det här året har gett mig en knuff i rätt riktning: Min svärmor flyttade tillbaka till Sundsvall och är en klippa både mentalt och praktiskt, med hennes stöd i vardagen (som jag på när hade svårt att hantera tillslut) finns det mer tid till att andas ut och få vara ensamvarg några timmar, någon jag insett är otroligt viktigt och jag har försökt tränga undan de senaste åren. 

Den andra händelsen är att jag fick en seans hos ett medium i födelsedagspresent och det var en större ögonöppnare än jag någonsin kunnat föreställa mig! :D  

Så Henning min sol, med din ankomst kom också nya insikter i livet, hoppas du fortsätter lära din ömma moder sådant! :*

Nåväl, jag återgår till att redovisa veckan!

Fyra kalas har vi haft; ett med våra omtyckta grannar, ett med kusinerna, ett med våra föräldrar och mina morföräldrar och ett med vänner. Mycket godsaker den här veckan alltså - både på faten och framför kameran! :)

Alla har på sitt sätt hjälpt till med förberedelserna!