Tia har en tendens att plocka upp ALLT ur en korg med leksaker. Nu ligger här på golvet elva stycken märgben som hon gnager på i tretti sekunder innan hon hämtar ett nytt. Jag måste definitivt lära henne att "städa". Hon har till och med varit upp på övervåningen och hämtat några stycken och naturligtvis tappat dem i trappen ett par, tre gånger. Det smäller rätt högt.
Nu håller hon på att lära sig hur man leker med en italiensk vinthund som beter sig som en dobberman. Örat läker fint oxå. Plockade bort plåstret för någon dag sedan och slet nästan med hela huden. Med andan i halsen gjorde vi rent och la på nytt och satte henne på arnica i några dagar. Nu ser det väldigt fint ut, läker med räserfart precis som när hon hade skurit sig i tassen! Helt otroligt. Klantarsle och skitstressad som man är har jag ju inte dokumenterat ordentligt denna gång heller. Hittade häromkvällen ett par rejäla sårskorpor i nacken och ovansidan halsen som jag först trodde var fästingar. Men jag antar att de kommer från gamle herrn på lägret de oxå. Det kommer bli skitsnyggt med det där örat och hon kallas numer "Trasan". Hihi.
I augusti ska Linnéa vara duktig och tävla med Lilly. Jag och Tia tränar oxå för det men anmäla mig gör jag i absolut sista sekund, om jag törs. Ni ska se hennes fotgående! Wow - klockrent och uuuursnyggt!!
I sisådär tre sekunder.
Sedan stannar hon eller halvlägger sig ner. Bra va? Ja, det är ju så matte har tränat henne. Femtioelva moment på samma gång så allt blir ett virrvarr. Ställande, läggande, sitt upp, ligg ner, apport, snurra, vinka, dansa, skälla osv, osv. Att hon inte börjat bita på sig själv än är ett under! :) Så ikväll blev det enbart linförighet om och om igen. Som tur är kommer Linnéa på torsdag och coachar.
Ensamt är det här ute på Alnön. Sneglar mot högen med skolböcker men det tar emot så attans! Inte kul på en fläck längre. På lördag kommer Fam & Challis och då hoppas jag på inspiration för nu dras handen mer mot penseln än mot vad jag borde lägga ner tid på. Crap.
Jag ska stänga av datorn och slå upp pärmen och tänka på att det snart är över. Snart.
Kanske man kan ha ett normalt liv då? I hope.
2 kommentarer:
Tänk om jag kunde få lämna min tjurskalliga hund till dej ett par månader så kanske hon blir en normal hund igen.. =) KRAM
Hihi, Zeb gör samma sak. Inte så ofta hemma men hos våra bekanta. Han går runt i huset och samlar ihop ben och leksaker som vi hittar i en prydlig hög på mattan när vi ska åka. Gullvovve! =)
Skicka en kommentar