(Foto: Mamma Carina Genberg)
Vilken helg det har varit!
Det började som en av de bästa dagar när Niklas på fredagkvällen fick besked om att han blivit erbjuden jobb som jobbcoach. Lycka! Ekonomi och balans kommer bli återställd. Dessutom kommer han må så himla mycket bättre och det känns ju himla bra för en fästmö att ens hjärta är lycklig. Sedan på lördagmorgon ringde svåger och berättade att det hade börjat och sedan gick vi i sexton timmar och väntade och väntade och väntade ... Och så äntligen kom hon då! Underbara lilla unge!
När jag kom på jobbet på söndagen letade jag igenom hela byggnaden efter dammsugaren. Spårlöst försvunnen. Och den tiden på morgonen innan öppning har man INGA sekunder över för att leta någonting! Det visade sig efter ett par telefonsamtal att den blivit stulen tillsammans med förlängningssladden! Komiskt, men jävligt irriterande, så jag fick sopa hela jäkla restaurangen. Jag antar att man inte får skriva om gärningsman och andra inblandade såhär på en blogg, man ska ju vara himla försiktig med vad man skriver. Dammsugaren, inte sladden, är iallafall tillbaka i tryggt förvar nu.
Vid tio på söndagsmorgonen ringde mamma och hade dåliga nyheter; den lilla hade under natten haft två kramper och feber... De befarade blödning och/eller infektion. Så nu efter massor av timmar med oro för bebis och inte minst min syster och hennes sambo, kan vi slappna av litegrann. CT och ultraljud visade att det inte var blödning iallafall, men VAD det är vet de ju inte än. Hon har iallafall ingen feber längre så det går väl åt rätt håll. Och så pass tillit till sjukvården har jag att de fattar att ge alvedon inte är att inte ha feber. Hon hade även haft lite svårigheter att andas då hon föddes men när vi var där tyckte jag mig se en livsduglig liten varelse iallafall, med kolsvart rufsigt hår och tjocka kinder <3
Man går som i konstant förälskelse och tänker på henne hela tiden. Snacka om att familjen betyder allt när det kommer till kritan, man har ingen chans att värja sig från kropp och själs reaktioner, jag tror stenhårt på att människan är skapad att leva i stora familjegrupper och ta hand om varandra.
Nu håller vi tummarna att allt går som det ska. Hoppas på att jag får åka dit imorgon igen och glo lite :)
Och så väntar vi med spänning på barn nr 2, Niklas brorson. Öööh... tror jag. Insåg precis när jag skrivit det att de inte vet könet än :/
5 kommentarer:
Åh, vilken liten underbaring! Kramar till er, jag skickar all min kärlek å styrka till er å lilltösen!
Stinta va rektet du uttryck däg. Tront du jäg ha känt dä på de ranne vise å.Du sku bäre veta hur vi gå dägan ijöning å tänk på i. Å n han vecka söm gått ha man rakt int dugd te nanting då hjärnan hele tin ha vure full tå tanka ikring n Niklas å förstås n hann lill princässa! Å nu då allt si ut å årdna säg ä jag rakt lycklen, ja tro att jäg sku ta en lättöl å fira i dag. Ha Ä åsköt om ji vi ses åt hålja. Pappsen!
oh lill tösen!! Hoppas att allt går åt rätt håll nu iaf. call you soon
Woohoo! Första gången jag förstod allt som "pappa Sören"... (eller är det morfar Sören nu) skrev! =)
åh, så roligt att få läsa allt. Hoppas allt går bra, längtar bara efter att höra Ingelas röst. Hon mår bra va, helt fysiskt?
Tur att hon har en sån fin storasyster i sånna här stunder. Du ska veta att hon älskar dig otroligt mycket, hon pratar om dig ofta.
kramar!
Skicka en kommentar