Det är inte klokt vad mycket man hinner på en helg och då var den egentligen bara halv eftersom jag jobbade hela söndagen. Tia fick en slät etta i nordichallen för en finsk lady i hemska broderade kläder. Kritiken har jag inte tytt färdigt men det var ganska många ord som "outvecklad" med. Så sexhundra kronor för en minut och tretti sekunder och ett rött litet band! Hundnörderi är ett ord för det.
Kvällen tillbringades hos Tina och Kenneth tillsammans med Kicki Uppfödare och två gäster söderifrån; Renata med cattledogtiken Sydney och Jenny med ridgebacktiken Vimla.
Och det är här mitt aber börjar! Jag har blivit huvudstupa förälskad i cattledog. Det är ju inte första gången, tanken på en har funnits en gång tidigare då Kicki har Dewi som är en jättetrevlig, cool och tuff hund, men det är en milsvid skillnad mellan en kelpietik och en ACD-hanne. Därför ligger nu funderingarna på en sådan tik, just efter den här Sydney som Renata har... Men jag måste väl träffa några till och finkammar nu nätet. Dessutom ska sambon övertalas som tycker de verkar lite väl hård till sinnet, men mycket ligger ju i ledarskap tror jag. Nu i nordichallen VRÅLADE (skrek rakt ut!) en cattledoghanne när rottisen fem meter bort bröstade upp sig, men då var hans ägarinna en snorkig liten dam -som enligt mina förutfattade meningar kanske- som förmodligen har sina ACD som trofé och inte en arbetsnarkoman och rejäl brukshund som de faktiskt är. Både Kicki & Renata har råkoll på sina hundar och Dewi sjunker ju genom jorden då han gjort fel och matte höjer rösten. Jag gillar cattledogens rejäla och robusta utseende, dess trofasthet och så att den är en vallhund med minimalt med sjukdomar. Den kan andas även när den springer, den ser ordentligt och har varken hår eller hud ivägen och den är nästan lika hög som den är lång. Sund helt enkelt. Iallafall om man ser till att ta en från arbetande linjer och inte från en "utställningskennel". Självklart är det kul om en hund är snygg, men det känns som det sista man tittar på väl?
Nåja, detta tål att tänkas på dag och natt och jag känner mig riktigt mogen för en "större utmaning". Det är lätt känner jag att ta samma ras, förmodligen för att man en gång kommit fram till att just den rasen passar. Särskilt när man har haft turen att hitta en bra uppfödare som har sunda hundar och framförallt sunt förnuft. Tänk om man gör världens misstag nästa gång?
Jag kommer få höra det ena och det andra om varför man inte ska ha och varför man ska ha en till hund, en sådan ras och så vidare och så vidare. Men än finns det tid att fundera både för mig och resten av flocken. Men precis som det är när man är nykär så tar det upp ens mesta tid. Nu har jag ju inte så överdrivet mycket plats i skallen så lite fokusering skulle inte skada, då kanske jag skulle få något gjort än att hänga på internet.
Chokladräven verkar iallafall nöjd där hon ligger bakom min rygg i kökssoffan och morrar i sömnen. Jag känner mig utvald ikväll eftersom hon annars alltid tyr sig till Niklas på kvällarna och smilar in sig i hans famn då han kollar på TV. Nu får han bre ut sig själv i soffan och äta sin jättechokladkaka alldeles själv till hongkongfilmen som fladdrar på dumburken, jag har flyttat datorn in till köksbordet som alltid står tomt ändå och försöker därmed hindra skulderbladen och resten av ryggraden att ramla sönder. Jag har beställt foton på internet och druckit en kopp varm choklad och grimaserat över den plötsliga insikten om att jag druckit tre koppar bara idag, säkert tio den här veckan och säkert tjugo innan söndag. Cravings kallas det väl?
Cykelsadeln ligger i delar mittemot mig då den inte vill lossna från ramen så jag kan byta ut den mot en där rumpan ryms. Min cykel är min ögonsten och världens bästa födelsedagspresent, men efter två kilometer så känns det som att sadeln är en bit in i kroppen och det kan aldrig vara bra. Snart är det väl dags och stoppa den i förrådet för igårmorse då vi tog oss en sväng runt södraberget glittrade asfalten förrädiskt och jag ledde den nog mestadelen. Pågrund av halkan då alltså, inte pågrund av att jag har skitkass kondis och bara orkar trampa tre gånger i en uppförrsbacke. *host*
Snart är det tävling! Om en vecka och tre dagar ganska precis. Det känns ju rätt förjävligt, men det är ju nu för tiden en ganska välbekant känsla innan tävling och det har ju gått helt OK på de få vi deltagit i så jag ser det som ett gott tecken. Jajjamen, här är vi sådär äckligt positiva! Freestylen går ju av stapeln där på lördag och jag hoppas vi fixar att genomföra hela programmet som jag nu är ganska nöjd med, kanske eftersom jag inte har några som helst mål att bli uppflyttad eller ens hamna bland de fem bästa. Freestylen är bara för att det är kul och vi ska få bättre samarbete. Lydnaden däremot är gravallvarligt! :) Men smart då som jag var (jag har oftast bara otur då jag tänker säger Niklas) så anmälde jag mig till sista LK1 på söndagen. Det var väl bra? Eftersom Tia efter att ha tränat freestyle i tre dagar gör alla möjliga trix när jag sätter henne i fotposition. Typ rundar mig baklängses, ett moment vi har i programmet och som hon nu inte alls kommer ihåg hur man utför. Förutom när man inte vill att hon ska göra det.
Hujedamej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar