Idag påväg ut till spårskogen blev jag plötsligt hysteriskt nervös! Inte inför dagen (att jag tex skulle glömma plocka ner snitslar eller ta med mig alla apporter in igen) utan inför nästa lördag då det är tävling igen. Jag hade först tänkt skippa den då det gick så dåligt (ett andrapris) senast men kan ju svälja den stolthet man egentligen inte har och försöka igen kanske?
Hon som gick mitt spår bröt tydligen, fast jag var helsäker på att hon snart var inne eftersom det knakade och brakade i skogen strax nedanför där jag satt. Kanske ett rådjur eller en älg? Eller varför inte björnen som lämnat färsk skit inte alltför långt därifrån? *svälj*
Hemkommen plockade jag fram apport och koner och körde igenom ett program. Inte för att det gjorde mig mindre nervös... Jag har snart helt kollrat bort hela Tias fria följ och kommer inte göra den ensam en enda gång till innan tävling.
Åh, jag längtas till Oban är vuxen och "intränad"!
Jag har himla svårt för att sätta på mig lydnadens stelare kostym efter att ha kört freestyle några pass där man heeela tiden använder axlar och bröst och styr :) Jag kom på mig själv nu när jag tränade ingångar med Oban, dags och lägga av innan det blir en rejäl grej av det.
En grej jag blev glad över var att valde jobbet framför att skälla ut grandisarna som gick förbi på vägen... :)
Nu gnaskar hundarna på illaluktande ben och jag har ätit upp resterna efter gårdagens tacos. Bara skit på TV:n ("Glamourama", vem kollar på sånt skräp?!) så jag ska försöka luska ut hur man kollar på film, bädda ner mig under filtarna och invänta gubben som figgar i skogen för sina kollegor i sjöräddningssällskapet idag.
Ikväll eller imorgonbitti åker vi mot Viksjö och tillbringar dagen med familjerna på ett torp de lånat, mysigt! Jag bävar bara för att ha Oban i koppel hela dagen. Han är inte alls återställd i sitt framben än tyvärr! Nu när jag kom hem efter tävlingen knallade han ut som vanligt och så drog de en repa på gräsmattan i all yra, därefter började han linka igen. Det går bättre när han är uppvärm och han är inte svullen eller varm så jag gissar på en rejäl stukning, men det är ju skitbesvärligt ändå!
2 kommentarer:
Manne hade problem med en stukning när han var 7 månader. Strikt koppelvila i två veckor så var det borta. STRIKT! Inge lek alltså. Prova! kram Jenny
Kroppen läk de merige sjålv om han bära fo tin på säg. Ja mins hûr de va vä Passen når han hälke däri e stenröse å bröt opp klon, Han slutte å jäga å linke diti bilen å satt se. Å dä va då int likt han. Men bära nan vecke ättepå van i full gång igen. Hunnkötte läkes fort. Å just nu ä han ju på e välprövat behandlingshem.
Ha'ä gûtt å oroas inte.
Behandlingshemsföreståndarn!
Skicka en kommentar