Sunny sunday!

Den här lediga helgen gick ju i ett jehu...

I fredags efter jobben blåste vi ut till Viksjö och blev bjuden på gomiddag. Min raraste lilla stålmormor var med och som vanligt så hade mamma och pappa tänt ett ljus vid morfars fotografi. På lördagmorgon svidade vi om till konfirmation - som jag missade eftersom jag rände efter den lille marodören hela gudstjänsten - men efteråt fick vi mat och fika hemma hos Karin och hennes barn (som snart är lika gamla som oss?) Åh, vilka fina ungar det är de också! :) När jag klampade in i deras familj var yngsten bara tre år, nu har han mörkare röst än Niklas och piercingar i ansiktet! 

Den här lata söndagen har vi fångat.

Morgonen tillbringade jag med hundarna så de protesterade inte direkt när jag stängde in dem i hallen för natten. Båda två fick gå ett spår, som gick skit, men jag försöker tänka att det är ju en del av träningen också. Jag parkerade nere vid fabriken så jag kunde låta dem bada och springa av sig en stund innan träning. Och den gick iallafall bättre! 

Efter lunch åkte vi ner till Djävulsdalen eftersom Niklas spräckt sina sista jeans :D Det blev dock ett kort besök då Henning är på gång att bli sjuk och var helt slut efter en timme. Vi köpte iallafall med oss glass hem och tillbringade en liten stund på gården. Nu har Niklas åkt på träning och jag tänkte ställa iordning för morgondagen då jag och Amos åker på jobb och dagis igen, lilleman får vara hemma med pappsen. 

Med hopp om sommaren!

Nu har jag börjat jobba igen! 

Och det går strålande än så länge, både för mig och för de småbenta på deras dagis. Henning tycker det är spännande och har inga invändningar mot någon av pedagogerna på avdelningen. Enligt dem är han lättsam (?) och nyfiken och gillar att vara ute :) Det enda jag kan tänka mig är ett problem är det där att sitta still och vänta på sin tur... 

Jag vet att jag en dag kommer tänka tillbaka på småbarnstiden med längtan men just nu är jag så tacksam över att det första året är över och att vi nu kan få se våra pojkar upptäcka världen! Henning är ju av en helt annan kaliber än sin storebror, jag upplever honom som nyfiken, otålig och med både gott självförtroende och självkänsla! Men med det kommer också lätt för att bli stressad och andra starka känslor ;)

Amos var i hans ålder mer eftertänksam och hade större intresse och tilltro till djur än främmande människor. Medan Amos är klurig och tänker mycket, verkar Henning ta det som det kommer och bara löser det eftersom liksom...

 Mina ungar, kan fortfarande inte förstå att de 

fantastiska små varelserna är mina ungar!

Amos har börjat intressera sig för bokstäver och ljudar ofta första bokstaven i ord och även om det blir fel ibland har han ett fantastiskt minne (tänk bara vad mycket annan nyinlärning som också trängs i hans huvudkontor!) och upprepar ofta "O som i Offan", "I som i Idalisa" osv. Han har skrivit sitt namn själv helt spontant nu i veckan, vi blev helt förbluffade! Han gillar bokstaven "H som i Henning" som man kan göra med hjälp av fingrarna. 
Annars är nog Amos favoritsyssla just nu att umgås med grannpojken Alvin, en robust liten kille som drar med vår försiktige son på lite vildare lekar. Så otroligt tacksam över våra grannar, de är som familj för oss nu!


Idag var jag ledig så vi spenderade eftermiddagen på Norra Berget med Linnea, Lowa och Nikki - kollade på djur, fikade och härjade i lekparken. 

På hundfronten börjar jag se en ljusning. Jag vågar hoppas på lydnadsklass 3 med Oban i höst åtminstone, en start i appellen och diplom i rallylydnadens avanceklass. Jura kanske också ska startas i en appellklass spår då jag mer och mer uppskattar denna inte helt lättsamma sport :) Jag hade vid det här laget hoppats på att kunna starta i freestyle men jag har pga omprioriteringar missat alla Umeås tävlingar i vår och sen ligger alla andra tävlingar minst 40 mil söderöver :( Vi ska iallafall se till att ta ett diplom i rallyns nybörjarklass och starta en lydnadsetta...

Life is good!

För sex år sedan...

...föddes en alldeles underbar liten tjej!

Junie Olivia - klok som en gammal gumma, ärlig, beskyddande och så pedagogisk! Hon är allas vår älskling och den de andra barnen ser upp till och avgudar. 

Man får fortfarande en liten klump i halsen då man ser de här bilderna, men allt gick ju bra och hon har tagit igen den där första lite skakiga tiden med råge. Nu ska hon börja förskoleklass!! Mosters första förälskelse!

Så vi har alltså varit på kalas i helgen. Och så har vi klättrat och klättrat och klättrat... Puh! Jag försöker få vardagen att gå ihop och Niklas har väldigt mycket på jobbet, men jag ser fram emot maj då Henning ska börja på dagis och vi kan skapa nya rutiner. Förhoppningsvis och troligen har han också börjat gå då vilket känns aningen lättare för mamman. Amos kunde inte gå och jag var alltid orolig att han skulle bli trampad på av de andra barnen, men han lärde sig ju snabbt tack vare dagis också. Det är skönt att våren är påväg... Inte heller denna vinter har jag kunnat åka så mycket skidor som jag såg fram emot, både pga Obans hälta och Niklas arbetsschema. Jag är inte jättepeppad att leta fram träningsmotivationen varken för mig eller de fyrbenta klockan åtta på kvällen i det kolsvarta mörkret. Men det är ju redan mycket ljusare och igår var jag faktiskt på Sundsvalls Brukshundklubb en sväng där fokus låg på att kunna koncentrera oss på varandra och inte på deltagarna på kursen som hölls där. Tummen upp - ingen träning ingen framgång heter det ju...

Niklas har jobbat tråkiga pass så jag och ungarna har huserat i Viksjö i helgen igen, underbart som vanligt och dessutom kom lillasyster och hennes flickor på besök! Ibland får jag lite panik när jag ser vad fort andras ungar växer, känns som att jag missat massor med viktig tid med dem... 

Jag har faktiskt åkt ett par kilometer med skidorna bakom hundarna och även om Jura tycker det är dödstrist börjar hon rätta sig i ledet och slutat försöka göra avstickare på sidan om. Det besvärliga med skidspåret i Viksjö är att raksträckorna är så korta och jag känner mig inte riktigt bekväm med att susa nerför backen bakom de blådårarna än :) Förhoppningsvis kommer jag mig iväg i helgen till spåret mot Granloholm som är hyfsat rakt, det blir nog en halvmil fram och tillbaka och det räcker gott för oss. 

Vi har än så länge ingen bil utan sliter på andras, just nu har vi mina föräldrars bil men den kan vi ju inte ha hur länge som helst heller. Ja, det är ju I-landsproblem jag vet...

Våfflor till lunch, mumma!

Klätterapan!

Det är ju alltid mest synd om en del...

Måndag idag - vilket betyder att kvällen är "min" att göra vad jag vill med. Och då skidorna är kvar i Viksjö får jag nog ta en skogspromenad istället och börja planera årets träningar och tävlingar. Jag hade planerat sedan i höstas att Jura skulle debutera i freestyle nu nästa helg, men jag får aldrig tid till den träning jag vill! Det gör mig oerhört frustrerad eftersom jag vill mer än bara ha promenadsällskap... Men när jag också börjar jobba igen stabiliseras ekonomin något så Niklas kan tacka nej till jobb på ett helt annat sätt och jag inte behöver "stjäla" mig tid. Hoppas jag :) Jag är ingen multitaskande morsa som kan träna hund och ha en ettåring klättrandes på ryggen samtidigt, tyvärr. Jag kan inte ens skriva och lyssna samtidigt märker jag nu när Amos sjunger och påkallar uppmärksamhet här bredvid!!

Vecka 6 2015

Jamen det där gick ju bra! En uppdatering i veckan blev på en gång till en uppdatering var tredje vecka! :D 
Ja, det har ju hänt litegrann under dess två veckor; vi har haft magsjuka alla fyra och vi har krockat bilen. Påväg till farmor på mysigt lördagsfika körde en tjej ut framför oss i en korsning och trots att Niklas både stod på bromsen och svängde så dammade vi rakt in i henne, is och snö är ju inget att leka med och nu kör jag om ännu saktare än förut. Tur faboritbilen är av mycket stål och krusiduller så vi slapp ur det hela med en blåslagen hand (Niklas) och lite skakiga ben. Bilen är fortfarande under utredning och jag är lite nervös för vad utgången blir... Tack och lov för våra fantastiska grannar som hämtade oss och bistod med hjälp under hela dagen - och gör det fortfarande. Hur ska vi någonsin kunna flytta?!

Henning och jag har börjat på babysång! Första tillfället kröp han in i mitten och satt där och klappade i händerna (och smakade på en pappas tår). Andra tillfället var han mer intresserad av att utforska omgivningen och ville inte alls sitta hos mig och sjunga. De är så olika varandra våra pojkar! Om två månader är det dags för inskolning på dagis, det ska bli spännande att se hur han ställer sig till det. Han är för övrigt så väldans kramig och kelig nu för tiden, så fort han kommer upp i famnen ska han kramas - och det är det ju ingen som har något emot. Han har gått några steg också, men verkar inte ha alltför brått att lära sig det. 

En kelpie och en kooiker är ingen
match för en cattledog :)

Smöris!

När man är ute på gården så kommer man i
jämnhöjd med fönstret till pojkarnas rum!

Den här veckan hade jag såklart lite roliga aktiviteter inplanerade men de får väl vänta tills allt är klart med hyrbil. Niklas jobbar hela helgen så jag hoppas jag kan ta mig ut till Viksjö. Den här gången ska jag ta skidorna med mig också för nu är båda hundarna friskförklarad och utan krämpor så man kan börja motionerna dem och sig själv på roligare sätt än koppelpromenader...