Första veckan i VAB-ruari!

Från magsjuka till influensa! 

Japp, ni läste rätt. Precis som i så många andra hushåll är bakterier och virus i full färd med att förpesta vår vardag. Det började med lite hosta och rossel hos Henning och nu är Amos riktigt dålig med envis hosta, näsblod och hög feber. Idag trodde vi det skulle bli första feberfria dagen men nu visade tempen 38,6 igen!! ARGH! Han är dock vid gott mod, lille kämpen. Niklas kom hem från jobbet och hade typ lika skrällande hosta...

När jag var mammaledig räknade jag dagarna till den "riktiga" vardagen med den omtalade livspusslet skulle sätta igång. Henning avskydde ju att göra de saker jag ville göra; flänga runt på hundklubbar, gå låååånga promenader med vagnen, sitta och fika hos folk. Han ville mest vara hemma... under sin egen lilla korkek :) Så jaa, jag har längtat tills han blev större, rörligare och mer positiv till äventyr. Nu är han där! Så nu uppskattar jag dessa VAB-dagar ska ni veta! Att vara låst till hemmet, den urtvättade pyjamasen och filtarna med intorkade frukostrester - heeelt underbart! 

(Ja alltså, när barnen är sådär "lagom" sjuka. Inte när de däckar av utmattning, till och med vägrar Piggelin-glassen eller när jag sitter böjd över dem för att försäkra mig att jag känner den feberheta andedräkten.)

Jag är ingen cool mamma nej. Jag tar inte 40 graders feber med ro. Jag målar upp bilder i huvudet där jag missar livsviktiga symptom och NÄTTER - är det värsta jag vet; då sover väl hela världen utom jag - för mina barn är ju snuviga, herreguuud! Nåja, jag sover också - även om jag kämpar emot säkert tio sekunder ;)

Titta bara!! I made him!

I förmiddags rände vi på ICA för inhandling av det viktiga fredagsmyset. Ja, då var det ingen feber och sånt alltså - utan faktiskt två ivriga, pratglada pojkar som betedde sig som att de inte sett dagsljus på en hel vecka. Vilket de inte hade i och för sig...

Hur som haver pratade de vänligt med den glade tiggaren, hälsade på varje människa i butiken och strosade så snällt bredvid kundvagnen. Riktigt idylliskt faktiskt. 
Men jag är vid det här laget härdad och vis så jag visste ju att ju längre ner vi kommer på inköpslistan (den är naturligtvis väl genomtänkt med vara uppskriven efter hur man går genom butiken. Jäpp.) desto mer "neeeej Henning, man kan inte ta en burk mitt i stapeln", "NEJ Amos för hundrade gången vi ska inte ha en såndär makapär", "var är Henning?", "har du lämnat din mössa någonstans Amos?", "faan, nu glömde vi majs!", "var ÄR Henning?!" blir det. 

Svettigt, och jag brukar oftast hoppa de mindre viktiga varorna när pulsen ökar och jag får fler än en gång leta Henning mellan hyllorna. Försöker se iskall ut, men mitt hjärta stannar varje gång!

Amos gör Alla Hjärtans Dag-kort
till farmor bland andra!

Amos Genberg - precis så underbart snäll som han ser ut på detta kort!
Det finns verkligen inget ont i den här gossen. Han är en känslig själ och
en tänkare... Klok, förståndig, eftertänksam. Man kan ju undra varför Universum
valt mig till att förvalta honom när vi är varandras motsatser!
(Wow, jag är verkligen så jävla vinögd ser jag...)

Jamen man är ju läskigt lycklig lottad. Man måste ju tänka på det ibland. Ett sådant tillfälle är när man fått den yngste att somna i famnen och försiktigt, oändligt försiktigt, lagt ner honom i hans egen säng och preciiiiis när man nästan är vid tröskeln påväg ut från hans rum kliver man på en såndär hundrasextio år gammal golvplanka så det låter som en pistolskott. Då är det bara att stoppa om ungen igen och rulla ihop sig som en övervintrande igelkott i nattningsfåtöljen tills hans andetag avslöjar om han somnat om. Då kan man stirra ut genom fönstret och fundera på livet... Vara tacksam över att just den där ungen sover bland bylsiga täcken inom fyra solida väggar och har två föräldrar i livet som avgudar marken han tultar på. Vara tacksam över att vi faktiskt är många fler i familjen som bara utbyter kärlek med varandra och att just jag föddes på den här plätten och får vara med om allt det här. Det är uppenbarligen alldeles för få förunnat!

Hårfager gosse VS moderskap 0-1!

Vad skönt att det äntligen är söndag!

Imorgon är jag och pojkarna lediga och jag hoppas det blir fint väder så vi kan åka pulka, eller åtminstone få oss lite frisk luft. I onsdags försökte jag bota min huvudvärk med en migräntablett och började må fruktansvärt illa, det gick dock över en stund men kom tillbaka framåt kvällen med besked! Många besök på damrummet under torsdagen och fredagen och tillslut började jag även kräkas, blä! På lördagen kände jag mig ändå bättre och tog en liten promenad med hundarna bla, ringde också min chef och meddelade att jag ville jobba. Efter middagen tog jag en dusch och kände mig inte alls så fräsch som jag tyckte jag borde. Någon timme senare kom de tre sojanuggetsen jag åt till middag upp, och resten av de få råvaror jag ätit under dessa dagar! Mådde nästan sämst på lördagskvällen. Sov dock som en drottning och känner mig mycket, mycket bättre idag! Amos fick också en liten släng men är nu pigg och glad!

Henning har gått bärsärkagång som brukligt är på kvällskvisten! Jag har lyckats klippa hans lockar (vem försöker jag lura? Han har lika spikrakt hår som jag, stackarn.) under protester och mutning och grin och skrik. Han ser ut att ha blivit tre år åldre!

Nu närmar vi oss nattning, en tur ut med de otroligt snälla vovvarna som beskedligt hållit sig undan och stilla under dessa fyra dagar! Imorgon hoppas jag få smita iväg på en tur med dem medan ungarna härjar med svärmor. 

Jura & Oban

Oban snart 6 år och Jura 2,5!

Henning 2 år!

Helt otroligt vad det här året har gått fort!
Under hans första levnadsår sniglade sig tiden fram, men det här har verkligen gått med rasande fart! 
Henning är fortfarande rätt om sig och kring sig, behöver tid och eftertanke i nya saker. Men samtidigt är det mer fart i honom än det var i Amos i den åldern. Han är som jag, tycker om att vara i hemmamiljö och har ungefär lika långt tålamod :)
Han är fortfarande den kramigaste lilla människa jag känner! Ända sedan han var en bebis har han gärna varit nära och bjudit på sin varma lilla kind till de han litar på. De senaste månaderna har han blivit så duktig på att prata också! Vi tror att han länge förstått vad man sagt men det är inte förrän nu han kan ge svar på tal ;)

Han gillar att pyssla, både hemma och på dagis och är faktiskt rätt duktig på att rita trots sin ringa ålder. Att följa efter storebror är naturligtvis också en favoritsyssla!
Många gånger har han skrämt mig; som när han var tre veckor och vi fick åka till sjukhuset pga hans tjocka hosta eller när han ramlade baklänges från en stol rakt ner i vårt stenhårda köksgolv med huvudet före... Eller typ varenda dag när han var spädbarn och satt i bilbarnsstolen och skrek tills han blev blå. Pjuh! Så glad att han är två år och förståndig nu!

Nyvaken, men ändå i full
färd att slita upp paket!

Idag har vi firat med en hel hög älsklingsmänniskor! Gammelmormor, mormor, morfar, gammelmoster Marianne och hennes familj, moster Kristin och kusinerna och moster Ingela och kusinerna. Så tacksam att alla dessa kom och trängdes i vår lilla stuga! Och tack för fina presenter!
Dagens skratt stod Henning & Hedda för! Medan jag och Ingela stökade undan lite efter middagen tog Henning fram två skedar och så högg han och Hedda in på tårtan som stod och väntade på bordet!!

Min älskade, älskade unge! Jag älskar dig ända
till Viksjö, som Amos brukar säga.

Tre busfrön!

Hedda och Henning som lekte
så stillsamt i Amos rum ikväll!

Min storasyster och hennes karlslok!

Julen 2015

I år firades julafton på Neavita igen. Ingela och hennes familj, Jon, jag och min familj, mamma, pappa, farmor och vår mormor! Och tre hundar och en katt :) Fullt hus! Mamma och pappa hade fixat och donat så det blev en supermysig dag - och kväll.

Amos fick en "Jake och Piraterna"-utstyrsel
i morgonklappen som han var klädd i hela
julaftonen!

Julklappsbyte och glöggmys på Nordansjö 

på förmiddagen. 

Ho ho!

Förväntansfulla ungar!

Och så kom äntligen Offan - som missat
tomten i år IGEN!

Julklappsutdelning nummer två blev på Neavita! 

Junie läser på klapparna!

Stålmormor!

Hedda och Henning bygger pussel.

Helène hjälper de större barnen att bygga
ihop lego som Amos fått.

Efter julgröt och skinkmackor imorse åkte vi hem till ishalkan för att öppna resten av paketen från farfar och Eva. Jag har varit och handlat och gått en sväng med hundarna (utan broddar - så det blev en vurpa men tack och lov så såg ingen det! :) ) Imorgon jobbar jag så en mysig fika hos grannarna får avsluta den här juldagen!

"Kapten Jake och hans glada pirater"-skepp!

Henning fick blandannat en kub från IKEA :)

Kors i taket!

Det trodde ni aldrig va? Uppdatering - sex månader senare. 

Snön lyser med sin frånvaro men julkänslan har ändock börjat krypa sig på. Livet går sin gilla gång och som småbarnsförälder känns det ibland som att dagarna står stilla och är alla precis likadana, lika som det ibland känns som att tiden precis som sand rinner mellan fingrarna och jag i panik försöker hålla den kvar. 

Pojkarna har den här veckan drabbats av alla dagisbakterier som finns! Klater med magen, svinkoppor, feber och hosta. Man vet inte riktigt vad man ska kryssa i hos försäkringskassan :) Idag, dag fyra, är de iallafall vid gott mod båda två och har varit ute en stund på gården. Den var pinsamt kort och jag undrar om det verkligen var värt det med tanke på vad förarbetet kräver av energidepån med alla plagg som enligt Amos är "knöliga och hårda" och så vidare. Hennings vrål som får trumhinnan att vibrera är inte särskilt peppande heller. Men frisk luft kan aldrig vara dåligt även om det bara var en vända och det blir säkert mer fart på dem när snön kommer. I helgen ska jag jobba och känner väl sisådär inför det... Det känns som om var jag än är ska jag agera någon slags projektledare som ska fatta beslut, inga livsavgörande - men just därför kan jag tycka att folk ska kunna lösa dem själv. 

Men nu kommer farmor på middag strax och det blir torsdagstacos! Sen ska jag och hundarna ner till Birsta där vi har hallen på hundcentret för oss själva i två timmar, wohoo!