Hundträning!

Efter Juras första start i lydnadsklass 1 i våras så hade jag planerat i två tävlingar till i samma klass för att få lite rutin kring tävling och förhoppningsvis knipa ett diplom. Nu råkade ena tävlingen infalla under Niklas aikidoläger och farmor blev sjuk så jag avstod, kände att det skulle bli mig övermäktigt att hålla ihop både mig själv och hunden om barnen yrde kring tävlingsområdet :) 

Två dagar innan nästa tävling började hon löpa och fick därmed inte starta på tävling! Där fick jag iallafall tillbaka pengarna och kunde anmäla till ny tävling, men denna gång klass två - då tävlingssäsongen lider mot sitt slut och jag har förhoppning om att vi kanske kan lyckas få ett uppflytt till lydnadsklass elit innan årets slut. Nästa år kommer med största sannolikhet alla klasser omarbetas och en del av de nuvarande momenten kommer se annorlunda ut samt att det tillkommer några. 

Jag har också anmält Oban till en start i lydnadsklass tre i oktober så nu måste vi verkligen ligga i hårdträning, det är många moment i den klassen som strular för honom och vissa har jag inte ens orkat funderat på hur jag ska lära in :D

Jag tycker att mina hundar har en bra grund att stå på så att lyckas med detta torde inte vara en omöjlighet, bara jag tränar regelbundet och tillsammans med andra. 

Igår träffades vi ett gäng på Sundsvalls BK, en bra genomgång för oss alla även om Juras pass blev väldigt ofokuserat då det var en människa där som funderar på cattledog till nästa år och ville känna på henne lite. Det är alltid roligt med människor som kommer fram och vill veta mer om rasen och ännu roligare är det om de är pålästa! Jag tycker att Jura är en bra representant för rasen men själv är jag inte så kunnig som jag ändå är på kelpie. 

Alfons apporterar!
Alfons är en kooiker,
precis som Skoja :*

Landningsbana på ryggen? :)

Anki och Ellix (Obans brorsson)

Duktiga mattar och hundar ikväll!

En olycka kommer sällan ensam...

Vi har dessvärre fått TVÅ vattenskador i vårt kök och får tillbringa semestern med en hiskelig plåtfläkt som surrar dygnet runt på köksbänken. Det känns otroligt bortkastat i tid, pengar och engagemang då vi inte ens vet om vi får behålla huset eftersom det eventuellt kommer dras ett nytt tågspår genom Maland. Meeen - mina barn är friska och starka och bilen rullar än iallafall, det finns alltid något att vara tacksam för :)

Dock ser jag potentiella vattenskador under vartenda golv i huset nu, men det växer väl bort med tiden. Annars lägger vi inte så mycket energi på kåken förutom det nödvändiga underhållet som gräsklippning och grannsämja, tills vi vet hur framtiden kommer bli. 

En av gruppbilderna på pappas 70-årsfirande!

 Pappa har fyllt 70 men ville inte bli firad av andra än familjen så vi fick en heldag ute hos dem i Viksjö med massor av bus och lek och våfflor över öppen eld - smarrigt! Amos har ju också blivit ett år äldre (fem) och det firade han ena dagen i Viksjö och sedan ett litet kalas med några barn han brukar leka med, alldeles lagom tyckte mamman också. Till hösten ska pojkarna gå på samma avdelning på dagis vilket vi tror kommer bli jättebra för oss alla fyra :) 

Henning och Hedda på morfars trapp.

Tokfrans!

En mycket lyckad bild!

Den här semestern ska vi slappa hemma på gården (och med slappa menar jag lite rensning av skrot och dylikt också) och göra dagsutflykter - ta det lite som det kommer. Känna att man kanske inte behöver ha varenda dag uppbokad utan åka på spontanfika eller kolla på film till ett på natten. 
Jag har anmält mig till en till lydnadstävling med Jura också så jag försöker verkligen träna kontinuerligt , det är mycket som ska klaffa ju högre upp i klasserna man kommer. Inte bara att momentet ska vara inlärt utan jag ska kunna guida henne runt hela programmet utan att hon eller jag flippar ur :D 

Allahjärtansdag-barn, nya rutiner & krasch i skidspåret!

Nästan hela leklandsdelen är bortblåst nu, ser jättekonstigt ut! Mina chefer och arbetskamrater har jobbat på bra på bara två dagar. Känns skönt att ombyggnationerna redan är i full gång! I måndags jobbade jag på Bakgården och så även idag, det blir lite krux kring hämtning och lämning och bil hit och dit, men snart får vi nog kläm på det. Dessa dagar börjar jag klockan 11:00 så jag har lite "egentid" då resten av familjen har åkt mot dagis. Tid för plock, städ, tvätt och plugg alltså... 

Igår försökte jag mig på en skidtur i de fina spåren uppe på Skönviksberget. Jag hade hoppat lunchen för att hinna innan jag skulle till Drakborgen en sväng och var redan lite darrig på bena när jag selade på hundarna. För mycket kläder hade jag såklart också! Efter bara knappa kilometern kom en nerförsbacke och när jag försökte bromsa den rasande farten vurpade jag och fläkte ut ena handen. Arg som ett bi, skitsvettig och med bultande tumme fick jag gå tillbaka med skidorna under armen - storgråtandes såklart! Det här med nederlag är inte min grej ser ni!

Nåväl, det blev en skogspromenad istället, inte fy skam det heller. Tummen är fortfarande värkande men svullnaden har gått ner rejält. Tummen upp påde´!

I söndags fyllde Junie 7 år och de bjöd på gofika i Ramsås! Jättemysigt med en stor del av familjen samlad. På eftermiddagen fick jag och Niklas lyxen att gå på RÅ och äta med våra grannar. Det var en jättetrevlig kväll och maten var hiiiimmelsk!

Tack och hej Drakborgen!

Drakborgen går i graven.

Efter åtta år, fem olika ägare och två och en halv utbrändsjukskriven kollega stänger leklandet portarna för gott. Och jag kommer nog inte sakna det ett dugg!

Jag har avskytt det och gillat det med åren - men det berodde helt klart på vem som styrde. Nu de senaste åren har jag varit fullständigt nöjd med ett faktiskt ganska roligt och till och med lite utvecklande arbete att gå till. Det enda smolket i bägaren har varit dessa högljudda, skitstressiga, utmattande helger. Och jag ljuger om jag säger att arbeta bland stressade smågriniga föräldrar, sockerstinna uppjagade barn och högljudda maskiner inte hade påverkat mig. Höga ljud är nästan outhärdligt, det gör fysiskt ont i mina öron om någon skriker eller en hund skäller oavbrutet - jag känner för att gå min väg, eller ja i vissa fall skrika tillbaka och slå vilt omkring mig. Det är inte att leka med och jag är såå glad att jag inte behöver lämna de nuvarande underbara arbetsgivarna, men jag hade definitivt behövt söka mig något annat om leklandet fortsatt. Det enda nostalgiska i det hela är att jag sett en del barn som nu börjat förskoleklass sprattlat på heltäckningsmattan under vårt "Babylekis"! Och visst blev jobbet roligare då man fått egna barn. Plötsligt såg man dessa småbenta besökare med andra ögon. Man förstod hur viktigt det var för dem att växla sin sedel till åkpolletter, välja sin favoritglass och få en kram eller highfive av Draken. Plötsligt blev DE mina viktigaste gäster :) Jag minns en gång när jag stod i cafékassan en hysterisk helgdag med en kö som ringlade sig mellan borden och en liten tjej ville köpa en glass som inte innehöll mjölk. Vid det laget kunde jag alla innehållsförteckningar på alla jävla glassar i sortimentet och visste att denna innehöll spår av mjölk - som de allra flesta semi-isglassar. Vi tog tid på oss så hon fick välja en av de två faktiska mjölkfria isglassarna, men som ungar är tog det ju ganska lång tid att välja... och en mindre älskvärd mamma i kön bakom suckade högljutt och trampade nervöst. Ja, man har inte så mycket övers för sådana människor en sådan dag så jag blängde på henne och snäste att detta faktiskt är ett ställe för BARN och de får lika stor plats som vuxna i denna kö. Det kändes mycket bra. Jag gillar att få snäsa när jag vet att jag har rätt! Ungen och hennes föräldrar var glada och surkärringen ännu lite surare - min dag var gjord! :D

Ja, man kan vara med om mycket som leklandsmedarbetare; dödshot av två snorungar för att jag slängde ut dem, torka spya (spaghetti och köttfärssås) över legoborden, torka kiss i H-E-L-A borgen, narkomaner som stal dammsugare med tillhörande sladdvinda, diverse skador och ambulansbesök, målning av kalasrum, snöskottning, täta besök av brandmän då vårt brandalarm reagerade på ALLT och sist men inte minst bli kallad för diverse otrevligheter och rasfientlighet för att jag ville att de skulle bära strumpor som alla andra i lokalen...  ja, kan nog fortsätta i all evinnerlighet!

Nu ser jag fram emot en tid med fokus på att få hjälpa till att lyfta fram vår restaurang och göra den mest poppis i hela Birsta!!! 

Så idag lekte vi en sista gång på Drakborgen och hoppas att all personal på Leos Lekland tar väl hand om alla Sundsvallsbarn som härjat hos oss!