Tjugofemårskrisen...

Jaha, nu lyckades det bli ett sådant där fasligt långt hopp mellan uppdateringarna igen. Riktigt irriterande för det är ju när jag har som mest att göra behovet att få skriva av sig dyker upp! Idag är jag i alla fall ledig och har degat i soffan med TV-serier och en kelpie på magen. Detta är ju min sista sjuttifemprocentsvecka, på måndag börjar dagarna i kalendern fyllas med siffror; 10-18,30 och liknande. Borta är tre eller fyra punkter med saker som ska hända den dagen. Det är med blandade känslor jag bläddrar veckorna fram... Från att ha ett liv där varje dag är fyllt med aktiviteter, måsten och resor börjar det likna mer ett rasta hund-äta frukost-jobba-rasta hund-äta middag-rasta hund-gå och lägga sig-liv. Och vet ni vad, det ska bli så jäkla skönt.

Det är Tjugofemårskrisen, det är jag övertygad om.

För några veckor sedan när jag följde den jättegravida äldre systern hem efter middag hos föräldrarna så pratade hon om den, Tjugofemårskrisen. Eller ja, hon kallade det att det är vid den åldern det liksom bestäms vilken slags människa man ska vara... Man har formats klart och utvecklingarna härifrån är inte i samma stora steg som innan. Hon släppte ju ämnet ganska snabbt, kanske eftersom det då blev uppförsbacken till hennes hus och med hennes tjocka gravidslemhinnor i näsan gjorde det nästintill omöjligt för henne att andas normalt. Jag antar att man hellre väljer att andas än förklara livets gång för sin frågvisa lillasyster i sådana lägen...
Det fastnade i min skalle iallafall, tjugofemårskrisen. Kanske för att det på något sätt gav en förklaring till mina fladdrande tankegångar och min tysta panik kring allt omkring mig. Ett tag trodde jag att jag skulle gå i taket... Jag skrev in det ena efter det andra i almanackan; hundträningar, vinkvällar, åka till Viksjö, måsten och tvättider, födelsedagar, tävlingar, åka till Stockholm, kurser, åka och valla, fotograferingar... Och så ett jobb som när som helst kan stänga sina portar och så står man där; en sån där arbetslös som blir tvungen att ta vilket skitjobb som helst.
Tro inte nu att jag tycker jag haft något besvärligare än någon annan! Jag är fullt medveten om att de flestas dagar ser ut såhär, och de kan ju ha två, tre barn mitt uppepå skiten. Det är bara så att jag inte fixar det. Jag må utåt sett vara en livlig person, men hjärnan och sinnet är förbannat trög! Att ha varje dag fullbokad sex veckor framåt fungerar inte för mig och då blir alla dessa roliga saker ett töcken. Det är som att jag går och väntar på att den där måndagen med jobb i åtta timmar och kurs i tre kan vara över snart så jag kan hem och packa inför morgondagen för först har jag tvättid, sedan vill jag ge Tia några timmar i skogen eftersom vi sedan ska gratta någon, sedan är det bilen som MÅSTE in på verkstaden den här veckan eftersom vi åker söderut till helgen och så vidare. Jag vill kunna vara på klubben i dessa tre timmar och komma ihåg varenda sak vi tränade på! De flesta av mina kompisar "klagar" på att deras amningshormoner slagit ut minnet totalt. Jag känner det som om jag inte ens kommer ihåg vad man hade minnet till.
Jag fattade ett beslut. Jag insåg att när jag lovar och försöker ställa upp för mig själv och andra dag efter dag blir det bara gröt i slutet och det skapar kaos i ett egentligen ganska ordnat sinne. Precis i den perioden - då jag kände att jag ville packa mina väskor, ta gubben och hunden under armen och skoda mot någon ensam fjällstuga lååångt borta från allt - då telefonen jämt stod på ljudlös och jag kände att jag helst ville slå vilt omkring mig för att få vara ifred - då insåg jag att den enda som kan ändra situationen är ju faktiskt bara jag själv. Jag började med att säga nej och det var ju faktiskt ganska enkelt. Sen lovade jag mig själv att sluta ta åt mig hela tiden (vilket jag misslyckades fatalt med igår, men det är bara en parantes) och framförallt att vara närvarande. Det spelar ingen roll om jag inte hinner med enligt schemat, det är alltid någon som blir sårad eller sur i slutändan, bättre att vara rak och säga att jag åtminstone försökte. Nu kan jag sitta där med någon av mina underbara vänners ungar i famnen och faktiskt vara genuint intresserad av hur mycket hon eller han sov inatt och att den första tanden håller på att rasera familjen och bara vara där, på riktigt, inte bara med kroppen. Min största rädsla är att mista någon, men att gå i konstant oro för att jag inte svarat i telefonen eller per sms eller skickat ett kort eller hälsat på, gör ju ingen lycklig, i varje fall inte mig själv och jag antar att det är det viktigaste för vem har annars någon nytta av mig?
Det kanske kryper ihop runt mig och min bekantskapskrets blir färre, men kärnan är ju jag, min livskamrat och vår flockmedlem. Jag vill inte att det ska vara Niklas och jag, jag vill att det ska vara vi. Jag vill att han ska intressera sig för mina och Tias framgångar och vara stolt, precis som jag är stolt över hans framgångar och definitivt våra gemensamma. Jag vill att hans arbetskamrater ska höra massor om mig genom honom precis som jag hört massor om dom, jag vill att vi ska vara att team, en familj och en kärna.
Just nu kanaliseras det. Min koncentration ligger på hund, jag är jävligt bra på det och ser fram emot att jag har så himla mycket kvar att lära. Jag blir glad och får energi av att tillbringa massor av nördtimmar med andra likasinnade, så det tänker jag fortsätta med så länge jag kan. Jag går till mitt jobb och gör det jag ska och lägger inte ner mer energi än jag har råd med, sedan går jag hem och njuter av att krypa upp i soffan med en tjock filt och fötterna på sambon. Kanske ska jag till klubben nästa dag, kanske ska vi tillbringa dagen med vänner eller familj, kanske är dagen helt oplanerad eller kanske är det inplanerat att inte har något inplanerat.

Tack för ordet.