I mitten på augusti bröt Oban benet på tre ställen och trots operation och vad jag trodde var en hyfsat god prognos visade återbesöket på att ingenting såg ut som det skulle. Han fick somna in och vi tog med honom hem till Viksjö där han får vila på min systers gård. Det var helt klart en av de allra jobbigaste dagarna i mitt liv och jag kan fortfarande inte tänka länge på honom utan att tårarna bränner och halsen svider. Det är så orättvist att en sådan otroligt vänlig själ ska behöva lämna jordelivet när det finns så många onda där ute som får fortsätta sprida sina otäckheter!
Vi var inte den bästa kombinationen jag och Oban och jag gjorde honom inte rättvisa alls, men jag försökte ge honom ett rikt liv och mycket kärlek och visa att jag uppskattade honom enormt - även om det såhär efteråt inte känns som att jag visade det tillräckligt ofta. Han lärde mig otroligt mycket om hunderiet och framförallt om mig själv, det kommer jag vara honom evigt tacksam för. Jag skulle kunna skriva hur många rader som helst om honom såklart, men jag antar att jag i hela mitt liv kommer komma ihåg honom precis som han var med mina egna minnen.
Jag kommer inte skaffa en till hund, som några nu frågat. Jura fyller alla behov just nu, hon är otroligt lättsam i vardagen och ett krutpaket på träningen så jag kommer ge henne all fokus tills den dagen jag känner längtan efter en till och om det i så fall finns ork.
Efter Obans död känner jag hur jävulskt trött jag är, som om all luft gick ur mig och det inte finns någon backup. Det som jag annars längtat efter är inte så översvallande roligt längre, allt är bara en rak linje - det är varken dalar eller toppar. Det är inte det att jag sörjer honom och inte kan glädjas, det är att det inte funnits någon ork på så länge och nu har knoppen fattat det... Det behövdes en chock bara, en snyting av universum.
Tack och lov behövs det bara en natt oftast för att "restarta", jag laddar tydligen väldigt effektivt även om jag har haft drömmar som lämnar en olustig känsla i kroppen. Och att ha världens mest fantastiska man vid min sida gör ju sitt till! Barnen har också en förmåga att suga ur mig all ork så jag inte vet om jag kommer förmå mina lemmar att ta mig ur position, men det räcker med att de kramar mig eller viskar något eller skrattar så de kiknar medan de leker med varandra så åker stapeln upp tio nivåer igen.
Livet är skört och det är tydligen det som gör det vackert. Oban fattas mig och kommer förmodligen göra det ett bra tag framöver. För många var han bara en hund, men för mig var han en vän, en ledsagare och ett ankare.
