Avundsjukan.

Ibland (om jag inte tänker efter för noga) trivs jag ju ganska bra med min jobbsituation. Cheferna är de bästa man kan tänka sig och arbetskamraterna likaså. Men när jag lyssnar på Niklas som verkligen älskar sitt jobb blir jag halvt panikslagen och avundsjukan lurar bakom leendet. Inte så att jag missunnar honom det - aldrig! Herregud, att han är lycklig gynnar ju dessutom mig för då kan det dimpa ner någon sån där trevlig händelse som en shoppingdag, en utflykt eller rent av en kram i förbifarten. :)
Men tänk att varje dag få längta till sin arbetsplats! Tänk att aldrig gå och snegla på klockan och tycka den går olidligt sakta. Tänk att komma hem och ha en massa energi att göra annat!
Jag vantrivs inte på draken, det är en jättebra arbetsplats! Men jag är så urbota less på människor. Jag är aldrig mig själv i gästers närvaro utan det är det där påklistrade säljar-leendet och det suger verkligen musten ur mig! Jag är inte ett dugg intresserad av att pilla ur våtservetter ur kladdiga barnmatsburkar, skrapa tuggummin från brickornas undersidor eller torka kiss på 2500 kvm heltäckningsmatta.
"Service" är för mig ett smutsigt ord. Det existerar knappt längre. Ingen uppskattar det utan det är nästan alltid för lite, för dåligt och för oengagerat. Nu tycker jag att på det stället jag är nu, ÄR det verkligen tänkt att det ska vara så att barn och föräldrar ska vara nöjda när de går. Att de ska haft en rolig dag tillsammans och att de vill komma tillbaka. På de allra, allra flesta restauranger är service ett finare ord för att sälja. Det är såklart pengar som räknas och inte upplevelsen/maten som mest. Och jag är verkligen ingen säljare! Om ingen gillar det jag gillar skiter väl jag i det. JAG vet att det är bra men jag vill inte propsa på andra det om de ändå inte vill lyssna.
Alltid finns det något att klaga på också. Och visst, så är det i säkert alla branscher, men jag orkar inte höra mer på folks alla dessa små petitesser! Det är ju min personlighet såklart, som ställer till det. Jag är ganska självupptagen och lägger endast energi på dem som jag bryr mig om. Det är väl därför jag är så dålig på namn, för att personen i fråga helt enkelt inte intresserar mig egentligen? Kan det vara så?
Det tål att spekuleras kring i evighet. Men jag är klar över att jag verkligen måste lägga av med det här innan det tar kål på mig helt. Och såhär nära en förändring som jag är nu var det tre år sedan sist... Det kommer ta tid, men det kommer göra mig lycklig och definitivt till en bättre människa! För det här kan jag faktiskt bli bra på.

Imorgon ska vi på visning på ön med alnar igen. Jag är inte upp över öronen förälskad den här gången och bra är väl det för det kommer väl inte sluta under en och en halv miljon antar jag... Men titta kan man ju alltid göra.

Imorgon är också en annan dag.